Iusaaset

Ser två upplagda båtar. Namngivna till Neuva vita respektive Atum.
Undrar när dom ska sjösättas?
Maskrossolar vid fötterna och havet vältrar in.
Hjärtklaffs sluss hjärtgälad.

Läser om Atum och fastnar för:
Another belief held that Shu and Tefnut were created by Atum having sexual intercourse with a goddess, referred to as Iusaaset (also spelt Juesaes, Ausaas, Iusas, and Jusas, and in Greek as Saosis), meaning the great one who comes forth. She was described as his shadow or his hand. Consequently, Iusaaset was seen as the mother and grandmother of the gods. The strength, hardiness, medical properties, and edibility, led the acacia tree to be considered the tree of life, and thus the oldest, which was situated close to, and north of, Heliopolis, was said to be the birthplace of the deities. Thus, as the mother and grandmother, of the deities, Iusaaset was said to own this tree.

In Ancient Egyptian art, Iusaaset appears as a woman wearing the horned vulture crown with the uraeus and the solar disk in it, and she carries an ankh in one hand and a scepter in the other. The Egyptian vulture, most sacred to the ancient Egyptians and symbolizing Nekhbet, one of the Two Ladies protecting Egypt, was thought to reproduce though parthenogenesis also. This association might be the basis for the similar view about the motherhood of Iusaaset. The vultures also were considered extremely good mothers. The horns, the uraeus, and the solar disk make a religious connection to Bat and Hathor.

inträdes utträdes ordlingar

j

Öppnar Inger Christensens bok AZORNO
En bok med citattrösklar
ingång och utgång
inandning och utandning
en skål

texten
försunken
försjunken

Ingång:
Människan är som jag ser det
1. skapad av formen,
2. skapare av formen,
dess outtröttliga verkställare.
(Witold Gombrowicz)

...

Utgång:
När havet svallar upprört skapar de skummande vågorna bilder i denna sjudande oro, som något slags väsen. Det verkar som om det var dessa väsen som satte vågorna i rörelse, fast det tvärtom är så att det är vågrörelsen som bildar dem. På samma sätt är Don Juan en bild som ständigt blir synlig men aldrig antar en gestalt och blir konsistent, en individ som ständigt bildas men aldrig blir färdig, vars historia man aldrig kan få veta något om, utom genom att lyssna till vågornas brus.
(Sören Kierkegaard)


Jag en trösklad
en som hoppar från tröskel till tröskel

cirklande, kunskapande dans

Hittade en text som jag skrev inför diplomeringen till dansledare i heliga danser:

Heliga danser är för mig
ett rytmiskt ihopsyende av kropp/själ/ande…
Heliga danser är för mig
ett skälvande öra där den alltid pågående skapelsen genljuder

Ett kollektivt, kroppsligt kunskapande. Ett rörligt och berörande filosoferande. Kunskapandet sker i mötet mellan de förståelser av tillvaron som ligger nerbäddade i de olika dansernas stegkombinationer, och de livserfarna förståelser våra kroppar bär på. Genom att länka samman våra kroppar i cirkelns form eller i  slingrande led, länkas våra individuella förståelser samman och ger varandra näring.

Heliga danser är radikalt i ordets rätta betydelse (från latinets radix som betyder rot). Genom att dansa kunskapande rör vi oss i begynnelser, får rotfäste. I begynnelsen var inte bilden, inte ordet utan rörelsen. I en samtid där förnuftet löpt amok, bilder flimrar och ord ofta är läpprörelser utan meningsförankring, är det nödvändigt - inte att go ahead, att gå huvudvägen, utan att go abody, att gå kroppsvägen.
Då följer ordsammanbrott och överblicken viker undan för insikten. Huvudsakligheten och överblickandet dansas på plats, förkroppsligas.

Cirkelformen förbinder början med slutet, dåtiden med framtiden, löftet med dess uppfyllelse och födelse med död. Cirkeln skapar en fokuseringsrymd, en brännpunkt för nuet och härvaron.

Allra mest finner jag mig till rätta i stegkombinationen kort, kort, lång. Början, slut och så det tredje steget som sammanbinder och samtidigt upphäver början och slutet. Här hittar jag rörelseuttrycket för ett favoritcitat av Fellini, filmskaparen:

There's no beginning, there's no end. There's only the infinte passion of life. Det finns ingen början, det finns inget slut. Allt som finns är levandets oändliga passion.

Rytm har alltid varit mitt medel att hitta och behålla balansen i tillvaron. I synnerhet när levnadens iscensättning, de berättelser om mig, om oss själva, jag hade tillgång till var förkrympande.

Livet är ett epos för hjältinnor och hjältar men vi lever det som myror.

Rytmen har varit och är det stabiliserande. Hjärtats slag, andningens in- och utgjutande, musklernas sammandragning och avslappning. Rytmen skapas även genom pauser, orörlighet och stillhet.

Jag har alltid dansat.

De danser i formell mening som jag mest ägnat mig åt är så kallad orientalisk dans och fri dans. Under den orientaliska dansens hollywoodiserade skal, finns den enskilda kroppens cirklande rörelser. Ett cirklande som rör sig mellan huvud, bröstkorg, hand, höfter och fötter. Och i bröstbenet och livmoderns mitt skapar dansen evighetstecknets övergångsmärke, överbryggar klyftan mellan höger och vänster, och i vidareförd betydelse, överbryggar och helar den klyvande dikotomiserade livsåskådningen; gott/ont, man/kvinna, natur/kultur, heligt/profant...

Dansen korsfäster Danserskan vid livets träd. Det är en bejakelsens dans. Det år ett återinträde i Lustgården. Och kvinnan, föderskan måste dansa. 
                                                        Ur koreografen Birgit Åkessons underbara bok Källvattnets mask.

Jag har tidigare lett orientaliska danskurser där vi alltid dansat i cirkelform och själva skapat danserna utifrån enkla grundrörelser och de enskilda deltagarnas improvisationer, men jag har saknat den gemensamma formen. Den har jag hittat i heliga danser. De bundna stegen skapar länken/gemenskapen som även kan öppna sig för individuella tolkningar.

Framöver vill jag fläta samman till en cirkel, det stadgande rörelsemönstret i heliga danser med det dynamiska och improviserande mönsterbildandet i orientalisk dans. En sammansmältningens cirkel för det kollektiva och det individuella. En sammansmältning som jag gett namnet Berättelsedans med tillägget - feministisk kroppspolitik. För det är främst som kvinna jag dansar och jag dansar för att återbalansera en värld som objektifierat, tystat, tolkat och rörelsehämmat den kvinnliga kroppen.

Den erfarenhet som utgör dansens centrum är skapelserummets köttsliga lyssnande ... Lyssnandet till en ny tillblivelse, till den ursprungliga och eviga rytmen ... Både män och kvinnor delar erfarenheten av tillblivelserytm men mödrar genljuder...

I poeten Adrienne Richs ord (min översättning):

Jag är ett instrument format som en kvinna
som försöker översätta pulseringar
till rörelsebilder
så att kroppen avbördas
och
medvetandet rekonstrueras

Berättelsedans som kärnan för mitt framtida dansande. Sen kommer jag förmodligen att dansa mer eller mindre betydelsemättade ringar däromkring...

IRÈNE STENVATTEN
2007-03-22

Sen dess har jag dansat vidare och fört med mig de heliga danserna in i den rituella dansen, som den har utformats av Brita Haugen, och håller på med att låta den individuella drömmen dansmöta den kollektiva drömmen, myten… nu dansas det på tillskapelsens arena.

Valfrändskapande,

korresponderande skelande, skrevande bildseende...
Två bilder har snurrat runt i min imagination den senaste veckan: Den ena "sjöjungfrun" med den flikade stjärten som hon håller i händerna, finns t.ex på Potamons tron i Mytilenes arkeologiska museum och den andra takmålningen i Camera degli Sposi av Andrea Mantegna. Den senare lurar ögat att se en brunnskant där människor, änglar m.m. skymtar...
Idag när jag avlöser tjänstgörande bibliotekariekollega i informationsdisken ligger där två böcker: Daniel Hjorts Mixture och Dimitré Dinevs Änglatungor med dessa omslag:




Känns som en tid när den månglagrade berättelsevävnaden tjocknar utom och inom mig. Meningsstinna sammanträffanden...

Levande vatten

Hittar nerkrafsning:
invaliderar i relation till invaginerar:
Att invalidera den värdelösa läpprörelsemotorikens pladder
till förmån för det bak- och framkrängda ordfallet.


På nerkrafsningens andra sida:
En omtankskrivning av Clarice Lispectors Levande vatten
Det hängivna/ryckta
samma tillstånd som omroteras av det religiösa språkbruket
För Lispector inte gud/gudinna
utan det (d/h) ÄR
varande verbet

Levande vatten:
Hon går på djuphavsfiske i språket, själen, filosofin, kärleken, konsten och manipulerar språket, går bakom ordens fasader,
avskinnar...

"Det är med en sådan innerlig glädje. Det är ett sådant halleluja. Halleluja, ropar jag, halleluja som smälter samman med separationssmärtans allra mörkaste mänskliga tjut men som icke desto mindre är ett skrik av djävulsk lycka. För ingen håller mig tillbaka längre. Jag har fortfarande kvar min förmåga att resonera förnuftigt - jag har läst, matematik, som är förnuftets vansinne - men nu är det plasman jag vill ha - jag vill livnära mig direkt av placentan. Jag är en smula rädd, forfarande rädd att ge mig hän eftersom nästa ögonblick är det okända. Skapas nästa ögonblick av mig? eller skapar det sig självt?
Vi gör det med andningen. Och lika ledigt som tjurfäktaren på arenan."