ett ord, som undvek mig,/ när mina läppar blödde av språk.

 

She's got it

ordet, äntligen tror jag att jag har det :

_____________

och jag kan inte skriva ut det ännu. 

Det är verktyget som kommer att kunna räfsa, sortera, bygga, spinna, nysta och hugga fram gestaltningar i mina massiva ordhögar...
Det rätta ordet, det rätta namnet, att uttala det eller befästa det i skrift tömmer ur det på kraft, på makt... precis som sagan om Rumpelstiltskin lär oss.
Och inte förrän barnet, gestaltningen, är avnavlad släpper jag ordskinnet

Sagan

Det var en gång en urfattig mjölnare som hade en mycket speciell dotter. Hon var hans ögonsten i livet och då och då skröt han lite väl mycket om henne. En dag kom landets kung ridande förbi deras lilla kvarn. Kungen steg ner från sin höga häst och han och mjölnaren började prata om ditt och datt och snart började mjölnaren att skryta om sin speciella dotter och allt hon kunde göra. Den här gången överdrev han extra mycket och klämde i med att hon minsann kunde spinna guld av halm. Whow sa kungen: "Det där är en konst jag gärna skulle vilja se", sa han. "Ta med din dotter till slottet imorgon, så får hon visa mig" Mjölnaren ångrade genast sin överdrift och hans dotter blev så klart riktigt förbannad och djupt olycklig när hon hörde vad hennes far ställt till med. Spinna kunde hon men att förvandla halm till guld - galet! Nästa dag gick hon till slottet och blev visad in i ett litet tornrum av kungen. Där fanns en spinnrock och en stor hög med halm. "Här har du allt du behöver för att kunna arbeta", sa kungen. "Jag kommer tillbaka imorgon. Finns här inget guld då, kommer du att dö för din fars lögner." Så stängde kungen in mjölnardottern i tornrummet. Hon var förtvivlad. Fanns det någon människa som kunde spinna guld av halm? Hon lutade sig över spinnrocken och började gråta. Då öppnades dörren en aning och en underlig liten gubbe slank in. "Varför gråter du, mjölnardotter?" frågade han.  "Jag måste spinna guld av all den här halmen innan morgonen, och jag vet inte hur det ska gå till!" förklarade flickan. "Jaså, är det inget värre? Vad får jag om jag hjälper dig?" frågade dvärgen. "Ja, du kan få mitt halsband som jag haft sedan jag var liten." Taget, sa gubben. Han tog halsbandet och satte sig vid spinnrocken. Nu gick det fort värre! Och snart var sländan full med guldtråd. Mjölnardottern snodde ihop tråden till ett glänsande nystan och gubben arbetade vidare. Långt innan gryningen var de färdiga och den lilla gubben slank ut.

Kungen tappade hakan av förvåning över alla nystan med guldtråd... men förvåningen gick snabbt över i girighet, så han låste in flickan i tornrummet igen och befallde henne att spinna mer guldtråd. Återigen blev flickan förtvivlad eftersom hon fortfarande inte kunde förstå hur man kunde spinna guld av halm. Då öppnades dörren igen och den lille gubben klev in. "Vad får jag om jag hjälper dig nu då?" undrade han. "Du kan få min ring som jag bär på fingret", sa flickan. Gubben tog ringen och satte sig att spinna. och långt innan tuppen gol hade halmen blivit till guld och flickan somnade lättad. När kungen öppnade dörren till tornrummet sken han i kapp med guldet. "Du har skänkt mig en förmögenhet", sa han till flickan. "Och om du spinner en natt till så ska du bli min hustru." Kungen låste tornrummet ännu en gång och lika lite som sist visste flickan hur man gör guld av halm, men igen dök den lille gubben upp. "Vad får jag om jag hjälper dig?" undrade han. "Jag har verkligen inget mer att ge dig", hulkade flickan gråtande fram. "Men jag vet - du ska ge mig ditt förstfödda barn efter du blivit drottning!" sa gubben. "Om det blir något barn är gubben säkert död långt innan dess", tänkte flickan, och i sin förtvivlan gick hon med på gubbens förslag. Hela natten spann gubben guldtråd och flickan nystade. När kungen såg att hon gjort som han ville, blev det genast bröllop, och mjölnarens speciella dotter blev drottning. Snart hade hennes goda hjärta smält kungens girighet och han skämdes över hur han behandlat henne. Ett år efter bröllopet födde drottningen en dotter och hennes lycka hade helt trängt bort  minnet av och löftet till den lille gubben. Men så en kväll stod han mitt i barnkammaren. "Nu vill jag ha min lön", gläfste han med en ondsint guldstänk i sitt högra öga: "Ge mig ditt barn!" Drottningen blev iskall av fruktan och erbjöd gubben alla rikedomar som hon hade i sin ägo, men dvärgen lät sig inte bevekas. Till slut sa han iallafall: "Nåväl, du ska få tre dagar på dig och om du inte i slutet av denna tid har kunnat gissa mitt namn tar jag flickebarnet från dig!" Hela natten satt drottningen uppe och rabblade igenom alla namn hon någonsin hört. Hon skickade ut budbärare i hela världen för att ta reda på alla slags märkvärdiga namn. När den lille gubben kom tillbaka den första kvällen försökte hon med Caspar, Melchior, Balthasar och andra möjliga namn ur Bibeln, men gubben bara skakade på huvudet. "Så heter jag inte!", sa han bara och gick. Nästa kväll försökte drottningen med vrickade namn som Revbensspjäll, Fårskank eller Spindeltå. "Så heter jag inte!", sa gubben och gick. Nu var goda råd dyra. Nästa kväll skulle ju gubben komma och hämta hennes dotter. Men under dagen dök en av budbärarna upp.  "Inte ett enda nytt namn hade jag hittat", sa han, "men när jag kommit till skogsbrynet vid det höga berget där haren och räven säger godnatt till varandra, såg jag en liten stuga och framför den brann en eld där en liten gubbe dansade runt på ett ben och sjöng: ”Jag spinna kan ett gyllene garn, det kostar drottningen ett barn! Jag hämtar det imorgon dag, Rumpelstiltskin heter jag!"  Drottningen brast ut i ett gapskratt av lättnad och triumf! All rädsla och ångest försvann. När aftonen föll dök den lille gubben upp i barnkammaren igen. "Nå, får vi nu höra några bra namnförslag!?" frågade gubben. "Ja...mmmhhh" sa drottningen och låtsades tveka. "Kanske du heter Jack?" "Nej." svarade gubben. "Eller kanske Harry?" "Näpp!" "Kan du då heta... Rumpelstiltskin?" "Det har den dunkla berättat för dig! Det har den dunkla berättat för dig!" skrek gubben och blev så rasande att han med sin högra hand grep tag i sin vänstra fot och slet sig själv mitt i tu! 
Och så var det slut med både gubben och sagan. 

bild: Edward Gorey