Att stygna samman världen

En vän på FB nämner Rebecca Solnit, amerikansk aktivist, författare, historiker, journalist och oavhängig intellektuell - och plötsligt kommer jag ihåg hennes tankeåterspeglande rader i boken Det avlägset nära. Bokens jag går i den blöta sanden och spåren som bildas får henne att fundera över de egna livsavtrycken, linjerna som bara går att se i efterhand, när man vänder sig om.


”Jag tycker om att se den långa svans som var och en av oss lämnar efter sig, och ibland föreställer jag mig hela mitt liv så, som om varje steg var ett stygn, som om jag var en nål och efterlämnade ett spår av tråd som syr ihop världen där jag går, korsar andras stigar, syr ihop allt på ett sätt som betyder något även om sömmen är svår att följa. En slingrande söm fogar ihop världen på ett nytt sätt, som om att gå var att sy och att sy var att berätta en historia och den historien var ens liv.”

Just nu omgår jag de geografiska platser som är min livsmenings fogpunkter. Punktplatser där jag rent faktiskt har stygnat fram bilder som i sina stygnkorgar härbärgerar minst 1000 och en natts berättelser... Punktplatser som rent faktiskt stygnat fram mig.

Också för Solnit är det platsspecifika viktigt, att platsen i sig genererar berättelser och mentala geografier. Och vi delar övertygelsen om att människans behov av att väva berättelser om sig själva är grundläggande. Och att vi är invävda i ett mönster som designats av maskulinismen. Läs essäsamlingen Män förklarar saker för mig som bland annat ynglade av sig begreppet "mansplaining". http://mansplained.tumblr.com/

Nyckelscenen i essän Män förklarar saker för mig utspelar sig just som Rebecca Solnit och en vän till henne är på väg att lämna en fest. En rik, äldre man hejdar dom. Han säger att han har hört att hon har skrivit ett par böcker. ”Ganska många faktiskt”, svarar hon och berättar att hennes senaste handlar om fotografen Eadweard Muybridge. Här avbryter mannen och frågar om hon känner till den oerhört viktiga boken om Eadweard Muybridge som just kommit ut?
Solnit väljer att gå in i sin roll som lyssnande kvinna och låter ”Mr Very Important” traggla på, och på - tills vännen säger: ”Det är hennes bok”. Först efter att hon upprepat det tre, fyra gånger tar han in det. Han blir askgrå, ”som i en 1800-talsroman”, när han förstår att boken som han inte läst utan bara har läst om, i New York Times Book Review, är skriven av den unga kvinnan han ordbelägrat. Men slutar han? Självklart inte.

Läser runt på nätet och hittar detta:
I en artikel av Malena Rydell i DN 2015-02-04 citerar hon Solnit:

Den uppgift jag har föresatt mig de senaste tjugo åren, har varit att försöka hitta ett språk för att beskriva de subtiliteter, oberäkneligheter, glädjeämnen och innebörder som är omöjliga att kategorisera, men inte desto mindre är kärnan i tillvaron. Att göra motstånd mot ”kvantifierbarhetens tyranni”, det vill säga det trista faktum att det som kan mätas nästan alltid värderas högre än det som inte kan mätas här i världen, så som privata vinster framför det allmännas väl.
Att människor inte tar in vidden av klimathotet beror delvis på att deras föreställningsförmåga inte räcker till för att förstå vad det är som håller på att hända, och på att våra ekonomistiska mätsystem inte visar vad som är det verkligt viktiga.

Och sen skriver Malena Rydell: Därför menar Solnit att upproret mot ödeläggelsen av jorden och mot kapitalismens status quo, är ett fantasins uppror. Ni förstår hur lätt hon skulle kunna bli utskrattad i en radiodebatt 2015.

Och det förstår jag inte alls - det förstår inte vi bildstygnerskor som oavbrutet kämpar med att sy samman världen, att tråckla fast verklighet runt värkligheten...