Bild:Karena KarrasVi spelar ett spel, More than one story, och jag drar ett kort med uppmaningen: Berätta om en gång du gick vilse. Jag tyder det som: Berätta om en gång du kom av dig.
Examinationen i utbildningen rituell dans, som jag gick för några år sedan, bestod bl.a. i att vi skulle berätta vår familjehistoria. Min fick en mytisk glasering med långa historiska rötter och som omkväde använde jag vaggvisan Vyssan lull:
Vyssan lull koka kittelen full. Det kommer tre vandrare på vägen. Den första den är halt, den andra den är blind, och den tredje har så trasiga kläder... i min ordväv går de tre vandrarna på var sin väg genom en vidsträckt, vindpinad öken och närmar sig en vägkorsning där konturen av en uppmurad brunn kan skönjas...
Svetthandad berättar jag på men plötsligt blir det helt hjärntomt, inga bilder, inga ord - min egen berättelse som jag kan utan och innan är utsuddad... berättelsens tråd har brustit... jag går fram och tillbaka, dansstegar, tar om omkvädet och plötsligt på golvet, får jag syn på vad berättaren innan mig lämnat kvar: ett fågelbo - och tråden/strängen lödgas samman. Och nu löper berättelsen genom torra händer.
Här är stället jag avbrottade mig vid:
... Vandraren med de trasiga kläderna öppnar en liten kista och tar fram ett rede av grenar.
- Redan innan jag föddes har jag samlat på grenar från Drömmarnas träd. Av dom har jag byggt ett bo under bröstbenet. En tillflyktsort.
En natt när jag just hade blivit kvinna hittade jag ett ägg gömt bland rötterna till Drömmarnas träd. När jag rörde vid det gick skalet sönder och ut strömmade en flod av berättelser och jag sveptes med, malströmmades ner...
När jag berättat detta i spelet, More than one story, inser jag plötsligt att detta varit/är min quest: att söka platsen/tiden/händandet där tråden/strängen brast, att avkomma sig och paradoxalt först då, vara kapabel att skapa nytt, nya avkomlingar - att lödga samman tråden på ett nytt sätt
En tråd som brustit i vår kulturella livsväv, är vår förbindelse med våra drömmar... att vi degraderat imaginationen... och lever svältande liv - för lika lite som vi äter bara för att äta, drömmer vi bara för att drömma...
Den brustna tråden framdinglar i en bok jag just läsnedslagar,The poem in the Story av Harold Scheub, och ordtexter söker ju ordtexter (valfrändskapar) på samma sätt som människotexter...
At the Heart of Every Story is a Poem...
This is the story:
The below is a lament, sung by a man after the death of his friend, the magician and rainmaker, who died from the effects of a shot he had received when going about, by night, in the form of a lion... Now that "the string is broken",the former "ringing sound in the sky" is no longer heard by the singer, as it had been in the magicians's lifetime.
And this is the poem in the story:
People were those who
Broke for me the string.
Therefore,
The place became like this to me,
On account of it,
Because the string was that which broke for me.
Therefore,
The place does not feel to me,
As the place used to feel to me,
On account of it.
For,
The place feels as if it stood open before me,
Because the string has broken for me.
Therefore,
The place does not feel pleasant to me,
On account of it.
Nu när jag skriver av texten slås sista sidan upp:
Every Poem Has a Story...
This is the poem...
My heart is very happy,
My heart soars, singing,
Under the trees of the forest,
The forest: our home and our mother,
In my net I have caught
A tiny bird.
My heart is caught in the net,
In the net with the bird.
... AND THIS IS THE STORY....
A Baka mother in Cameroon has just given birth to a child.
The storyteller never forgets the music.
Berättaren är stränglad.
Och berättelsen är navlad.
