Bauboastiskt

Rapsod, mytograf, troglodyt - levandets benämningar portatueras inifrån.
Rapsod är härlett från rhapsōidein (ῥαψῳδεῖν), som betydet "att sy samman [sånger]"...texter, världar, det åtskillda, det benämnda med benämningen...

Åker snart igen till platsen i Turkiet som en gång benämnts som Trogyllium, till berget där Baubo dansande, skrevande och skrattande bränner tecken i undervegetationen, när hon läppar mot läppar cirklar sig fram.

Baubo - brinnandets cykliska gestaltning. Brinnandet - ett tillstånd av intensiv sinnlig medvetenhet som inbegriper sexualiteten utan att vara begränsad till den.
Baubo - elden som slickar cirkeln där allt interagerar, där allt föds - din nya själ går in i den gamla med ett brak...

För några veckor sedan hade jag ett samtal med en överordnad om kommunikations klimatet på min arbetsplats. Han gav mig en liknelse för att jag skulle förstå att jag har kollegor som kan bli skrämda av min glöd, mitt engagemang, min härvaro och som kanske inte förstår min vision av biblioteket som ett alstrande möjlighetsrum...:
Tänk dig ett lägerbål, ibland knastrar det till och gnistor flyger iväg. Vissa väljer att sitta långt från elden för att inte riskera att bli träffad...

Och jag sa: Det är en genomlevd kvinnas eld, en kärringeld, en Crone-logical eld, en glödande skatt skänkt av häxan BabaYaga (ingår i samma följe som Baubo) efter mångårigt, slitigt arbete i hennes tjänst - den är outsläcklig... med kontrollerat gnistregn...
- så länge ingen försöker, med förnuft mot allt förnuft, släcka den.

Mytens Baubo
En text med långa trådar att fästa med, sy vidare på...

Växtlighetens gudinna Demeter hade en vacker dotter, Persefone. En dag när Persefone var ute och plockade blommor upptäckte hon en underbart vacker blomma och sträckte ut handen för att stryka fingertopparna över de ljuvliga kronbladen. Genast började marken att skaka och öppna sig i en lång spricka. Det var Hades, underjordens gud, som kom stormande långt nedifrån jordens innandömen. Han stod reslig och mäktig i sin vagn dragen av fyra spökfärgade hästar.
Hades ryckte åt sig Persefone så häftigt att hennes slöja och sandaler flög av. Ner, ner, ner i underjorden drev han sina hästar. Persefones skrik blev svagare och svagare medan sprickan i marken fylldes igen som om ingenting hänt.
Den gråtande jungfruns röst ljöd i bergens stenblock och strömmade upp i bubblor från havets botten. Demeter hörde stenarnas rop. Hon hörde vattnets gråt. En kuslig tystnad föll över hela jorden och luften fylldes av doften av krossade blommor.
Demeter slet blomsterkransen från sitt odödliga hår, släppte ner den svarta slöjan från axlarna och flög över landet likt en stor svart fågel för att söka efter sin dotter.
Samma kväll berättade en gammal häxa som satt utanför sin grotta tillsammans med sina systrar att hon hade hört tre rop den dagen: först en ung kvinna som skrek av fasa, så en klagande jämmer och sist en gråtande mor.
Persefone stod inte att finna någonstans, och nu började Demeters långa och förtvivlade sökande efter äldsta dottern. Hon rasade, hon skrek, hon frågade, hon letade under, inuti och ovanpå allt som fanns i naturen; hon vädjade till barmhärtigheten, hon vädjade till döden, men ingenstans fann hon sitt hjärtebarn.
Hon som fick allting att växa år efter år förbannade nu jordens alla bördiga åkrar och ropade i sin förtvivlan:"Dö!Dö!Dö! Demeters förbannelse leddde till att inga barn kunde födas, ingen säd mogna och ge bröd, inga blommor slå ut och ge fägring, inga grenar grönska för de döda. Allt låg vissnat och sög på sprucken jord eller sinade bröst.
Demeter badade inte längre: Hennes kläder var stela av lera, håret hängde i tovor. Fastän hennes hjärta nästan slets sönder av smärta vägrade hon att ge upp. Efter otaliga frågor, vädjanden och sammanträffanden som inte ledde någonstans sjönk hon en kväll ner intill en brunn i en by där ingen kände henne. Hopplöshetens demon hade hunnit ifatt henne. När Demeter satt där och lutade sin värkande kropp mot brunnens svala stenmur dök det upp en kvinna eller något som liknade en kvinna. Och hon dansade fram till Demeter med gungande höfter som kunde få en att tänka på samlag och lät brösten guppa med i den lilla dansen. När Demeter såg på henne kunde hon inte låta bli att le en smula.
Den dansande kvinnan var sannerligen mystisk, för hon hade inget huvud och bröstvårtorna var hennes ögon och blygden hennes mun. Det var med den ljuvliga munnen hon började berätta små saftiga skämt för Demeter. Demeter log lite till och småskrattade och till slut brast hon ut i ett riktigt skratt som kom ända nedifrån magen. Och så skrattade de tillsammans. Baubo och jordens modergudinna Demeter.
Det var just det skrattet som gav Demeter nytt hopp och kraft att fortsätta sökandet efter dottern. Och till slut lyckades hon, med hjälp av Baubo och häxan Hecate och solen Helios. Persefone fick komma tillbaka till sin mor. Världen, jorden och kvinnors magar började frodas igen.

(I Clarissa Pinkola Estés version)