Jag klyvnar - alltså finns jag

I natt drömde jag igen övergrepps drömmar, våldtagna rum, nu var det inte en deckare som utlöst drömvämjelse utan ett alldeles utmärkt bokpresenterande i det vackraste biblioteket... jag tror jag är så sprängfylld av fullgångna ord, att alla ord, berättelser som inte filtrerats genom mitt erfarande drömöversätts till intrång...
... "girls you've got to now when it's time to turn the page" (Tori Amos Northern Lad)
Erfaren text:
Omklädningsrummet är kallt. Båsens blekgröna färg har flagnat fläckvis. Någon har ristat spretiga former i det avtäckta murbruket. Det är ingen graffiti, mer som mönsterbilder hon inte kan tyda, ett embryoalt alfabet eller en ritning till en katedral. Hon tittar ner. Golvets vita räfflade plattor har fyllts ut, blivit plana av avfilad hud, avklippta tånaglar och hår som samlats i dess sprickor. Hon ser ner på sina fötter. Stortårnas köttiga trampdynor flyter ut åt sidorna. Hennes fötter är gjorda för ökenvandringars nersjunkenhet och grepp runt grenar.

Dörren in till operationsrummet består av rostfria spegelblanka plattor, fastnitade sida vid sida. Hon ser delar av sin kropp. En tillskuren del i taget. Och mellan delarna - skymtningar. Ögats muskler minns en annan skymtning.

När hon var liten tittade hon ofta på tv:n i smyg, sent på kvällarna. En gång såg hon en film där det unga nygifta paret under sin smekmånad tog in på ett ödsligt hotell. På hotellets vind stod rad efter rad av dammiga och spindelnäts draperade speglar. Under dammet, under näten, bortom spegelglaset fanns de, det, skymtningar, gestalter... något som var något annat än återspegling. Och spegelglaset var genomsläppligt.
Efter den kvällen började hon hänga ett tyg över den runda spegeln i sitt rum innan hon gick och la sig. Ibland rörde det sig under tyget. Och hon fortsatte att smygtitta.

Nu håller hon sig till det tillskurna. Hon tittar på sina speglade bröst. Känslan av den lilla svullnaden i hennes kropp, syns som en solförmörkelse över vårtgårdarna. Brösten ser ut som om de hade blivit påsmetade i efterhand av en slarvig drejare. Hela kroppen som hon inte kan se genom det tillskurna, känns som en snedvriden kruka, där en bottensats skvimpar runt den lilla svullnaden.

Hon tittar ner igen. Hennes utpressade stortår befinner sig på var sin sida om gult streck som är målat på golvet. Följer hon strecket kommer hon fram till sitt tredje aborterande bakom dörrens fragmenterade reflektions yta. Hon löper strecket helt in.

Snittet läggs där det senare ska växa upp en hudens trädstam. Den grå floden väller fram. Den flyter stadigt och jämt, utan fors, utan virvlar, utan någon skälvning i strandkantens hudlager. Floden strömmar fortfarande när hon lämnar byggnaden. Hon är genombruten men fortfarande förvånansvärd intakt.
Skymtningarna gömmer sig i hennes fotspårs skuggor.