Orddroppar från det senaste rituella danshändandet den 11/11

 

Anatolisk amulett 6:e - 5:e årtusendet f.v.t.

Vi dansade det uråldriga mor/dotter mysteriet. Den grekisk/romerska ytglaserade mytversionen lyder så här:

En dag när gudinnan Demeters dotter Kore plockade blommor på en äng med sina väninnor, bland dem gudinnorna Athena och Artemis, sprack jorden upp och underjordens härskare Hades sprängde fram i en vagn dragen av eldsprutande hästar. Han förde bort Kore och hon blev underjordens drottning. Som drottning fick hon namnet Persephone. Hennes moder, Demeter, fruktbarhetens, sädens och brödets gudinna, var otröstlig och hennes sorg lamslog allt växande på jorden. Inget grodde på åkrarna och kvinnornas livmödrar var tomma. Den visa Baubo/Iambe lyckades väcka Demeters livslust igen och hon utmanade Zeus, hennes bror och himmelsgud, som var den som lovat bort Kore till Hades. Zeus blev tvungen att bryta sitt löfte och han befallde Hades att låta Persefone återförenas med sin moder på jorden. Men innan Hades släppte iväg sin drottning fick han henne att äta av ett granatäpple. För om man äter något i underjorden skapas ett obrytbart band. Resultatet blev att Persefone framöver skulle tillbringa en tredjedel av året i underjorden.

Välkomna mig, 

sen i natt är jag en av de invigda. 

Jag har inte mer något hjärta. 

Jag har en hemlighet 

med allt levande i världen 

och med framtiden, 

som är som späd grönska. 

Dit strömmar mitt blod 

och ger tankarna purpurådring... … 

Ett enda trasigt och svartnat ja 

rann som en levrad blodstrimma, 

klunkade ur ett skotthål 

mellan mina revben… 

                                    Ur Tolv hav av Stina Aronson

The Palmist, Leonora Carrington (1917 - 2011)

Emilia Fogelklou beskriver i Form och strålning – åskådningsfragment, barnet som ser genom sina ögon inte med dem: 

"Det var inte observation. Det var ett uppgående i total åskådning, ett uppmärksammande som berusade inte bara ögonen som såg utan hela den lilla varelsen som levde, såg, visste – utan form eller gränser."

Kore, flickan, fröt, en aspekt av gudinnan Demeter men framför allt den onämnbara, det onämnbara, det verkande... för att tänka genom Kore, benämningen - använde vi några ord av Adrienne Rich:

if they ask me my identity 

what can I say but 

I am the androgyne (här korrigerar jag alltid till gynandric)

I am the living mind you fail to describe 

in your dead language 

the lost noun, the verb surviving 

only in the infinitive 

the letters of my name are written under the lids 

of the newborn child 

orddroppar att rytma sig till:
Beth Gibbons & Rustin Man - Mysteries

Mysteriets när-, här- och hänvaro... alltid tillstädesvarande, alltid benämnings undvikande, alltid språkande...

Truly, we live with mysteries too marvelous

to be understood.

…

Let me keep my distance, always, from those

who think they have the answers.

Let me keep company always with those who say

“Look!” and laugh in astonishment,

and bow their heads.

                                                                                 Mary Oliver, Mysteries, Yes

Återvirginiserad

Efter vår rituella dans, In i mystiken, baserad på myten om Demeter och Persefone, fortsätter dansen in i  mina anteckningar.
In i mytens narrativa kärna, dess mytologem.
In i mömödrandet.
In i teckenmängden för självavelse.
Läser:
Att stå egen-brud, återvirginiserad - processad à la Kore, hän den onämnbara.

Den sakta förmälningen... inlemmandet...
Slowly I Married Her

Inför Medusa - efteråt i skördetid

Den 1 april i år dansade vi rituell dans baserad på mytiskt stoff centrerat runt Medusa. Inför dansen laddade jag mig med olika berättelser, olika tolkningar runt gestalten Medusa. Från mitt ihopsamlade medusiska arkiv plockade jag bland annat fram den här dikten av Gloria Anzaldúa. Hennes dikt skrevs 1984 men togs inte med i boken Borderlands som kom följande år.

Encountering the Medusa

Regular visitor she’s become
can’t seem to shake her

              out of my hair

everyway I turns she is there

              her cold piercing stare

one glimpse and I freeze

It’s no use reciting my list
when I make the slightest move
with my hand

                     they hiss and writhe

                     the snakes in her hair

                     stop me in my tracks

                     bring the sweat every time

Too familiar she’s become
you’d think I’d get used to it
I look in the mirror

                     see her numinous glare

                     know the daemon is there

             what a nightmare

I want to take a machete
hack off her head

            slip it on

turn my enemies to stone

            deaden desire

She was a horse
moved with the speed of lightning
till something frightened her
someone laid a curse on her

             paralyzed her

let’s go, Ice Maiden, move it
make something, do something

             anything

Don’t just sit there
letting emptiness gnaw your bones

              Move it

No use, I’m stuck in her grip

             ice cold

in the mirror

             her glittering eye

she can’t move forward
I can’t move backwards
frozen in this borderland    

             this no man’s land

             forever inbetween

dry whisper of scales

             fill my ear

They thresh and hiss

                 the snakes in my hair

                 my cold piercing stare

                 I’ll turn you to stone

Gloria Anzaldúa placerar Medusa och Coatlicue, gudarnas moder, enligt aztekerna. ryggrad mot ryggrad.

De är bristningar/förkastningar i den vardagliga världen och den inre förtärande virvelvinden i berget, jordmodern som föder alla himmelska varanden/varelser ur sin kavernösa livmoder...

De är inkarnationen av kosmiska processer oberoende av livets dualitet eller en syntes av dualiteten och ett omslutande tredje varande, något mer, något annat, något…

The Coatlicue State

protean being 
…
image    a ghost alongside the flesh one    inside her
head   the cracks ricocheting    bisecting
crisscrossing    she hears the rattlesnakes    stirring in
a jar    being fed with her flesh    she listens to the
seam between dusk and dark    they are talking    she hears
their frozen thrumpings    the soul encased    in black
obsidian    smoking   smoking    she bends to catch a
feather of herself    as she falls    lost in the
silence     of the empty air    turning    turning
…

She has this fear                                             that if
                          she takes off her clot            shoves her brain aside   
peels off her skin     that if she drains    the blood     
vessels        strips the flesh from the bone    flushes out
the marrow    she has this fear       that when she does
reach herself        turns around to embrace herself      a
lion’s or witch’s or serpent’s head...
                                                         She has this fear
                               that she won’t find the way back

 I mitten av vår danscirkel placerade jag Anzaldúas självbesvärjelse:

“I will have my serpent’s tongue—my woman’s voice, my sexual voice,
my poet’s voice.
I will overcome the tradition of silence.”

J/ORDLIGHET

 

Igenkänner alltid j/orden där min mamma föddes, grusande rassla igenom texter skrivna av kvinnor utsprungna ur samma finska jordmån.
Jag går förbi min krympande livs-städade bokhylla och blickfaller på titeln "En bok av kött och ord" av Ulrika Nielsen, född i Nykarleby.

Jag slår upp boken och vet att jag bara läst dess infogade citat tidigare - ofta räcker det tillsvidare:

“— mitt jag är fritt. Är ämnet för min dårskap, min oro, 

 min svindel.” Hélène Cixous

“Jag fick en natt när allting uppenbarades för mig.

  Hur ska jag nu kunna tala igen?” Sarah Kane

Nu är tillsvidare.

Nu läser jag och j/orden lyckoknastrar under fotsulorna:

FLICKA ELLER POJKE? DET ÄR ETT

SKRIK.

1. Hon skulle skriva, hon skulle fylla en rymd därför att hon älskade på det sättet. Det fanns något våldsamt från första stund. Ibland låtsades hon att hon hade något lyte, hon hade sett en kamrat till far som gick med rakt ben, hon började gå så, utan svikt, gick så i flera dagar. Det hände sig att hon kastade sig på golvet, dunkade huvudet i, vrålade "helt utan orsak", omgiven av mor och syster och bror som kikade ner på henne, sa: vad ska vi göra?

2. Hon föddes snabbt, tycktes skrika redan före hon drevs ut; hon ville inte det, och inte det. Det fanns, skulle jag vilja påstå, "ingen orsak" för henne. Ständigt bultande, missbelåten. Hon skulle ha behövt en ko kanske, den tvetydiga anatomin.

3. Hän står där och hän frågar och hän berättar. Sedan lägger hän sig ner. Det brukar börja lite lugnt och tyst, ibland brukar hän öppna ett fönster och sitta och röka där medan hän ligger på soffan och blundar, då och då berättar hän något oerhört som hänt och de vidgas. Det brukar sluta med att böcker och tidskrifter ligger framme och de bryter in i varandras tal och hän ställer sig upp och sedan fortsätter hän i den ställningen ända tills hän hämtar barnet. Då går hän för att skriva. As a wife has a cow, a love story.

05.55

Ett språk framföds, skriker omedelbart. Patienten har varit vid gott mod, och tålig. Nej, det är ett missförstånd, det var ett överlämnande, det var en gåva, det var en nåd

: kvinnan och kon.

4. Man kan bli befruktad av andras ord, meningar. Det rör sig i skriften, satserna. Det spelar ingen roll om det är en kvinna eller en man; jag fylls, jag föds. Att läsa och att skriva. Att befruktas och att föda. När jag skriver är jag kuk och föderska. Det finns ingen brist; jag behöver ingen. Det svämmar över. Jag kan bara komma och ge, göra mig av med. Det väller upp. Det finns ingenting som är så ödsligt. Kvinna och man, kvinna och kvinna, man och man det rinner. Det som har lästs och det som skall komma att läsas, det som skrivs och det som skall komma att skrivas, det som har levts och det som skall komma att levas; det händer redan nu. Det sväller ända upp i halsen, stegen jag tar blir allt längre, allt ryms i min mun. Jag diar världen, bröst och kuk, mjölk och säd. Hur ska jag skriva det. Om jag inte föder nu när det är dags börjar det att ruttna. Vidgas sluts lider njuter lever sprängs, eller hur var det hon skrev? Jag tror att jag alltid velat ge vika, ge upp -

"Håll huvet mitt, håll tills jag tror att du gör det."

Bild: Agostino Arrivabene 

Älskade Kerstin Ekman - Älskade Tillit

 

"Knife Thrower", 2013 Sergio Martínez

Jag efterdynar senaste rituella dansen om Inannas Nedstigning i underjorden och hamnar i älskade av/anteckningar ur Kerstin Ekmans, Knivkastarens kvinna:

"Det fordras tillit för att leva i det tunna skiktet
mellan det Stora Ovanom
och det stora Nedanom.
Du har väl sett knivkastarens kvinna
hur hon gör det
med utbredda armar, särade ben
- som på lek.
Hon aktar sig själv
…
Människogjorda gudar kan inte stiga
ner i mörkret. De är dockor som kastats ut
i vattnet. Vågorna för dom tillbaka igen.
De ligger bland skräpet i strandskoningen
Här har du varit förr.
Stig närmare stranden
Stig närmare landet
vars lagar du inte vet
Vågorna vältrar
din död
och ditt liv.
Nu har du kommit till stranden
av havet
nu står du vid porten
till landet som är
…

Du är här.
Människogjorda gudar
kan inte göra färden
ner i landet utan återväg
De är dockor som kastas tillbaka,
brända och med kläderna i trasor.
Gudinnans kropp fick liv, kände smärta, togs ner från kroken,
rätades ut och läktes 
…
En gång sker det. Vattnet läker.
Luften rensas. Elden brinner ut
och jord börjar samlas
i en skreva
…
Varje människa måste hitta en punkt där hon är hos sig själv. Varje människa som inte vill skäras sönder av världen måste hitta punkten där hon inte kan angripas, grytet under bröstbenet eller en bit öken inuti det egna hjärtat.

Damen på skjutbanan hade inte minsta fäste, kunde inte söka ly i hjärtat, bröstet, själen. Sprang hukande och snubblande hoppades hoppades inte hoppades att punkten skulle sättas utifrån..."

I motsats till damen på skjutbanan har den här hunden samma tillit som knivkastarens kvinna.

Bilden tagen 2014 på "min" nymfoleptiska jordtagnings plats.

till/h/örande, lite på örat

Jag såg för några veckor sen, filmen Crimes of the Future (2022), där människokroppen genomgår spontana mutationer och utvecklar nya organ.

Jag gillar scenerna med den örontäckta kroppen och associerar till den av ögon täckta kroppen, Argus bland annat, den allseende jätten i grekisk mytologi.

Funderar runt överblickandets, tittandets kultur i jämförelse med lyssnandet kultur, inåt och utåt… och då tänker jag på den hederliga feministiska metoden; att i cirkel lyssna varandra in i tal, in i röst…

Funderar också på upptäckten eller framlyftandet av wannabe organet Interstitium. Forskare har hävdat att interstitium - sammankopplade vätskefyllda utrymmen i kroppens vävnader - bör betraktas som ett nytt "organ"...

Tänker på att den aktuella kroppssynen alltid har sitt eko i hur vi betecknar samhälleliga förekomster: överhuvud, tillsynsman, lagens långa arm, talman…

Då tycker jag att ett organiskt flödande sammanhållande, bådar gott för alla gränsdragningar mellan människor, mellan kunskapsdomäner, mellan nationer, mellan organiskt och oorganiskt, mellan kropp och medvetande… trots dagslägets alla kolliderande ytrörelser...

Och nu dyker diktfragment upp i hjärnans bassäng:

It is all fluid still that world of feeling Where thoughts those fishes silent feed and rove... Oh secret self enclosed and ravaged place! This is the gift İ thank Medusa for ...

May Sarton

Och nu vibrerar rörelse eko musik i ben och ord hörs:

What do you want me to do… I'm listening

äpple och kackerlacka, utbytbara regalier

“A complete life may be one ending in so full identification
with the non-self that there is no self to die.”

Orden från konsthistorikern Bernard Berenson, som i bilden vid fyllda nittio, besökte Borghese-galleriet i Rom, 1955.

Orden utgör mottot för Clarice Lispectors verk, Passionen enligt G.H.
En essens ur texten:

"The cockroach and I were not in the presence of a law to which we owed obedience: we were the ignored law itself which we obeyed. The renewed originality of the sin is this: I have to carry out my own unknown law, and if I don't carry out my unknowing, I shall be sinning originally against life. In the garden of Eden, who was the monster and who was not?"

Passionen i att införliva den förbjudna frukten eller den föraktade insekten. Den frestande njutningen. Frestelsen att direkt ta del av källan. Frestelsen att direkt ta del av Lagen bortom lagarna.

Passionens (paixão) klimax; en plågsam, sönderslitande fysisk och känslomässig smärta...

och en jublande honlig jouissance — j’ouis sens — där mening hörs... genljudande... till/h/örande...

Min billiga oersättliga kopia av Venus Victrix (den segrande Venus). Ömsesidig besittning under 35 år.

A Goddess on a mountain top

Was burning like a silver flame...

Tankeväckande inramning i videon för jungianer, freudianer och andra som hänger i lianer (kunde inte låta bli ;D))) kan analysera... Inramningen: Burar där apor svingar sig runt... Scenen som klippt ur en stor dröm jag haft en gång.

Side vid sida

För ett år sedan, i det som jag benämnde granatäpplets år, fransade jag till en gammal stygnling så att vävens trådar, de underliggande, skulle bli gripbara, begripliga.. hanterbara...

Gestaltningen avbildar min gestation, mitt infödande i det beblandandets tillstånd
fröande dräktighet
hågkomst 
åtkomst

remembrance - återlemmande 

processen som sker inuti 
blomman som inviker sig till frukt 

As the flower is the forerunner of the fruit,
so our childhood is the promise of our life.
                                           - Hazrat Inayat Kahn

Gestaltningen avbildar platsen, Side och platsens ande, dess nymf

Granatäpplet är det regaliserande tecknet
för det ornamenterade ögonblicket
för uppsprickandet
för själens mörka natt
för the point of no return

Beyond a certain point there is no return.
This point has to be reached.
                                              - Franz Kafka

I vävens trådar fäste jag en kopia av De Två speglande varandra, från Alacahöyük (Turkiet) från 3:årtusendet f.v.t. 

Avbildar för att ombilda

I år är det dags att rulla trådnystanet med den greppvänliga, tvinnade trådändan vidare...

Nystande nymfande

När jag vaknar på nyårsdagen upptäcker jag att jag sovit med ett litet rött garnnysta.

Tänker att det är ett gott tecken att trådändan är frilagd och lätt att greppa.

Tänker då på en episod i en bok jag fick som gåva inför en resa i slutet av 1980-talet, i början på min egentliga questiga livsresa. Boken är The Last Barrier av Reshad Feild, som är en quest dagbok som följer en sufisk sånglinje genom Turkiet. 

Mitt första destination skulle bli den lilla staden Side på Turkiets sydkust. Namnet betyder granatäpple och hade ännu inte klämts sönder av de omgivande bukternas all-inclusive, all-infecting hotellkomplex. Episoden jag tänker på utspelar sig just i Side där författaren träffar på en ung kvinna som bär omkring på ett garnnysta. Reshad Fields sufivän berättar följande om flickan:

"She wore a long white dress, her feet were bare, and in her hands she held a tangled mass of blue wool which were twisted around her wrists so tightly that her hands and arms, which she held out in front of her, were bound together.... for a long time she has been obsessed with that ball of wool... In her yearning to be recognized, and thus to be freed, she went to different teachers in many countries around the world until, in her eagerness, she lost touch with her essential self, and has not yet been able to find the path again. You might say that she tried to surrender something that she had not yet found."

Jag tog det lästa på orden och har undvikt att följa - men väl inspirerats av - någon esoterisk, psykologisk, filosofisk etc. uttolkare, förståsigpåare, gura/guru av det mänskliga varat och mera lystrat och lustat till poeter, musikers och livsutforskande författares ord. Men framför allt har jag till-litat och utforskat bio-logos, livet självt, så som jag kan erfara det via mina sinnen, kritiskt reflekterande och inte minst via ett överlämnande hängivande till vad som är bortom våra uppmätta artspecifika förmågor. "Något" som pulserande bär, omslutande och genomströmmande.

Tänker att det är gott att dela drömläger med ett behändigt rött garnnystan.

Tänker också på att det finns berättelser där Side är en nymf, en förmedlerska mellan människor och gudar, som likt Prometheus hämtar elden från gudarna och ger till människan. Upp ur underjorden hämtar Side elden.
Tänker på vikten av att motbilda det han-liga framställandet av det innerst/ytterst, det meningsfulla, det oordade... med hon-liga framläggande för balans, för sammansmältning...

Tänker att nymfen Side, gestaltad i sin granatäppleform, bär de eldgivande fröna - själva livsgnistandet. Min stygnade version av det tänkbara faktuella händandet;

“The broken pomegranate is full of stars.”

                 ― George Seferis (Seferiades)

Tänker att jag just nu hör nymfen Side sjunga igenom här:

You're such a heavy bird
You'd never get far on
your own
...
No matter how far you get,
let it sink in
That I gave you roots, and
baby, I gave you wings
And i showed you how to swing
I showed you how to strut
That's my mojo you're using
That's my wine getting you drunk

You'd never get far on your own...