musteri

 

i 

Verk Sam Het

You live in a (church) nymphotek
Where you sleep with voodoo dolls
And you won't give up the search
                                                                       
                                                              Building a mystery, Sarah MacLahan

Re Searching

granatäpplehövdad

de av mina stygnlingar som tillsammans formar The Woman Downstairs
den isärtagbara

sammantaget
är de
en sorts bönemattor
bevittningar
vittringar
av

hon hen han
HÄN
granatäpplehövdad

omarrangerbara 

In my dream I lay her on a blanket
Wild berries strain the fragile dress she wears
She can have my soul and keep it

Woe whispers I - Ve, viskar jag ... art, ord löper trådrätt

 

Woe whispers I, 1988 av Doris Bloom

1992 såg jag den här bilden på Lunds Konsthall. Den reflekterar i bild vad jag erfor fullkroppsligen samma år som bilden målades, 1988, under min årslånga vistelse nära/i den anatoliska grottan som under benämningen Zeus grotta, ekade fram andra namn, andra varanden, andra annanheter
Grottan där jag naglades fast och samtidigt släpptes fri

Övergångsrummet i översättande läge
Möjlighetsrum- och rymd för Nymfer och andra annanheter
För ekande hängivande och hänryckande

Grottan en kunskapandets urform som får oss att förstå alla senare rum

Jag ser

Jag ser hur bergväggarnas stenjättar i en ursprunglig titanisk skapelse dans, genom en våldsam kollision av motsatta krafter, föder elddraken

Jag ser drakens röda hudlösa kött

Jag ser pulserande, ekande ådernät...pythia...shamaran...nymf...telphousa...anaiero...

Jag ser en gnista avsöndras, chimärans eldstunga slår rot

Jag ser hur konturen av hanligheten bleknar i denna honlighetens initierings rymd

Jag ser hur ögonblickets blixt, kairos, splittrar urgrunden

Jag ser hur fågeln spänner ut sina vingar

Jag ser art-tråden löpa genom vertikal tid

Jag flammar uppåt: Ve, viskar jag

Woe whispers I

Ve...Woe... orden löper trådrätt, horisontellt, till Yunus Emre, turkisk poet (1240 - 1321)

I'm Yunus, mystic of sorrow.
Suffering wounds from top to toe.
In the Friend's hand I writhe in woe,
Come see what love has done to me.

Ve... Woe... orden löper trådrätt, horisontellt, till Brita Haugens bok, Völvans stämma. Den nordiska grundberättelsen

Den tredje Guden är Gudinna
Hennes namn är Ve

Ve och väl

Hon är roten till lust
Ack och ve

och till smärta
Det är allt det hon ger

för Ve ger dem sinnen
De hör och ser
de luktar, smakar och känner
Nu kan de mer än att tala om världen

stå utanför och betrakta
Nu kan de V A R A i världen
Sinnena låser upp den

Ve ger inte enbart yttre sinnen
de inre följer med

Det inre örat
det lyssnande örat i hjärtat
Själens väg till sig själv

Det inre ögat
det tredje ögat i pannan
Det ser med slutet öga
mysteriet öppna sig

Den inre näsan
instinkt
ger näsa för mer
än vad som kan mätas och vägas

Den inre smaken
känslan av fyllnad

något annat än utfyllnad

Den inre känslan

intuition

Förnimmandet av
dröm och vision

Jag ser

Credo - att tilltro

Yet if I care to care
force loving into being, then I pry open
all memory's charnel house of sores

                                                Robin Morgan, Credo

Lejonkvinnans hus
Lejonkvinnas benhus - tänker jag
Med ben att återkötta

Halelulia... Once I walked through here...

 

Side, Turkey

Here the sea strains to climb up on the land
and the wind blows dust in a single direction.
The trees bend themselves all one way
and volcanoes explode often
Why is this? Many years back
a woman of strong purpose
passed through this section
and everything else tried to follow.

                                                                            Judy Grahn, The work of a Common Woman

Feeding time

 

Idag påminns jag om den här bilden från den 1 november 2015.
Taget under ett besök i det arkeologiska museets trädgård, Side, Turkiet.

Jag har alltsedan 1986 haft ett starkt metRaforiskt* förhållande till vindruvor och vinframställning. Detta efter att ha besökt Afrodisias två gånger, också i Turkiet. En stad med ett massivt historiskt förflutet och fantastiska arkeologiska lämningar. Bland stadens skiftande benämningar återfinns Stauropolis, korsets stad. Den benämningen tycker jag om, en fyrvägs korsning.

Första gången jag besökte platsen kom två kvinnor gående med tunga knyten fastbundna på ryggen. Vi möttes precis vid ingången till templet tillägnat Afrodite. De räckte mig en klase med solvarma, söta vindruvor.
Några dagar senare besökte jag Afrodisias igen, för att visa platsen för några vänner. När vi precis skulle svänga av mot templet mötte vi två män som red på åsnor. De stannade till och vi fick varsin druvklase. Senare står vi i det allra innersta av tempelruinen, där det fanns en torrlagd brunn. Jag kastade ner det avätna skelettet av druvklasen. Vi hörde alla plasket.

* gr. metra betyder livmoder

I trädgården till det arkeologiska museet fanns även denna vinpress.

Jag associations bryggade till kvinnans livmoder och stygnade en avbildning.

Idag när jag sitter och arbetar med anteckningar från mina resor och mytologiska djupfunderingar i Turkiet 1986, läser jag:
Att vår kultur sätter livet i dödens tjänst, istället för att sätta döden i livets tjänst, och sen den sumeriska hjälten Gilgameshs ord:"Jag är inte en av de kungar som stiger ner i kistan." 

Om nödvändigheten att dö in i ett större "jag", att åter-inlemmas in i ett större betydelse-varande än den kulturella varande-dräkten, med dess förkrympande rationalitet.

Om oundgängligheten i att vara den som stiger in i kistan, in i livmodern, in i en stegrad livskänsla, genom en livgivande död, där den kulturaliserade varseblivningen ger vika.

För att bli naturaliserat kulturaliserad och rotad...

Just här i min antecknings gallring spelar Spotifys randomiserat:
Under vinrankan med Monica Zetterlund - och det känns som "Feeding time" för meningslänkande, rytmande synkronistiska och sammanflätade textslingor... genom det vardagliga livets text, bildens text,