Passager alfa ∞ omega

En enda gång tuggade min taxhona, Scylla, på en bok. Hon var en sparsmakad gourmet när det gällde text.
Här återger jag en calzone version av Lampadaridou-Pothous poesis verkande text. I denna vikta calzone möter den första passagen den sista.
Däremellan finns 12 välsmakande passager att avnjutna.

Ingångscitat:

"Men detta är liktydigt med erinringen av det vår själ

en gång skådade, då den färdades med gudomen."

Platon, Faidros XXIX,C

FÖRSTA PASSAGEN
Materiens ångest

Vinter ska finna mig naken

I ett rum i ruiner

Där tiden väller fram ut golvspringorna
Vintern skall finna mig i askan av
                                      mina dikter
En handfull ord som vit eller blod

Som vandra eller ed - som
"Själarna luktar" *
Jag bränner dem för att värma mig.

                              *

Vintern ska finna mig barfota vandrande
Upp och ner i avgrunden den enda **
Jag sjunker ner i den i den mjuka jorden
Uråldriga stjärnors gyttja
Jag ska ta mig igenom, säger jag
Med kvistar av azur i mina händer
Och trädet i mässa inför ödemarkens silver
Lukt från det oändliga tomrummet
Den plågade materia jag bebodde.

Jag lyfter mina dikter upp mot
"Manteln doppad i blod" ***
Och bränner den för att värma mig.

                                *

Regn faller utan uppehåll i mitt sargade rum
det "i utbyte mot elden" svävande ****
Det regnar fullmåne och åldrat blod
Kristaller laddade av mina sekler.

Jag böjer mig och ser mig själv i djupet
I den djupaste källan av krossad kristall
Villrådigt vemod mitt ansikte
Och ödsligt silver regnar, regnar över

                                                     helgonbilden
Min kropp en doft av nattens skälvning
Och ärkeängeln på post i fönstret
Gestaltar en erotisk båge från Gud och Universum.

Jag sveper mig i gränslöst himmelsblått
För att passera.

                                   *

Vintern ska finna mig drömmande
En ros planterad i stormen
Med paradiset skiftande som hallucinationen
Och tiden profetisk ännu
Befria stjärnorna från min kropp.

Vintern skall finna mig i öknen
Skrida fram som en uppenbarelse
Och Seklet Förstöraren nedsmälta
Som ett väldoftande vaxljus.

Med de sju lågorna upptända på min kropp
Säten för skummande vithet *****
Med doften av brända pinjebarr för

                                                   invigningen

En övergiven ros i bön
Vid stormens yttersta gräns

Jag vandrar inte längre
Jag nedsjunker som en profetisk dröm.

* Herakleitos fragment 72
** Herakleitos fragment 33
*** Uppenbarelseboken 19:15
**** Herakleitos fragment 54
***** Jmf Platon Faidros

FJORTONDE PASSAGEN
Den yttersta tiden

Min kropp fylld av sprickor
Där avgrunden väller fram
Ingenstans finner jag fotfäste
Att vitna som en blomma ur djupet och sedan
Upphöjas naken som den högsta lågan
Och bli visionen av en bön
För att befria stjärnan som sover
I mitt sår.

                                       *

Min kropp profetisk
Inväntar den absoluta Natten
Det yttersta sönderslitandet av min jordiska klädedräkt
Vid den mystiska gränsen
Min sista dikt
Utan ord
Bara musik jag lyssnat till under andra tider.

                                        *

Min kropp en trädgård som vattnats
Som sjunker
Förvandlad
Boning för en oprövad tid

Och min själ tunn och upprätt
Jag ristar ljuset i den som silver
För att den skall lysa upp min passage
Jag ristar mitt ansikte i den
För att inte förvilla mig.

                         *

Oupphörligen sönderslits jag för att nå det Ena
Och dess dimension
För att inrymma
Mina såriga lemmar som faller isär
Fyllda av erotiska nätter och junidagar
Parfym från middagstidens pinjekottar

Mitt liv faller som en bränd kropp
Utvidgande ljuset
För att jag skall passera

Our Lady of Solitude by Leonard Cohen

All summer long she touched me.
She gathered in my soul
from many a thorn, from many thickets,

Her fingers, lika a weaver's -
quick and cool.

Det finns passager och det finns Passager...
Det finns iscensättningar och det finns Iscensättningar...
Runt 1960 var jag som 4-åring sjuk i mässlingen. Jag låg isolerad i det minsta rummet i den minsta lägenheten på Bruksgatan i Helsingborg. Där låg jag i en Evighet i ett alldeles mörklagt rum. Första vårdagen som jag fick gå ut igen, gick jag längre än jag egentligen fick. Alldeles ensam gick jag till den Stora stadsparken och där ur den svarta jorden blommade ett ensamt körsbärsträd och prickade det svarta med skära tungor - och jag genomslickades, passerades till ett expanderande Nu... på den vägen är det.