Eurydikar

Hilda Doolittles Eurydike:    
                

VII

At least I have the flowers of myself,
and my thoughts, no god
can take that;
I have the fervour of myself for a presence
and my own spirit for light;

and my spirit with its loss
knows this;
though small against the black,
small against the formless rocks,
hell must break Before I am lost;

before I am lost
hell must open like a red rose
for the dead to pass.

Drömmarens huvud Lars Widenfalk


Stenspråket som bara hörs i tillstånd utan förståelsefixering
...

GREPPAR ordsten: att överföra till kroppens rörelser

Jag stod framför ett tempel, och inifrån hörde jag en bön. När jag lyssnade mer uppmärksamt kunde jag höra flera röster. Jag tittade in i templet, men såg bara en enda munk sitta där och be. Ur hans kropp kom flera röster. Efter ett andetag rullades åter en djup röst ut som en matta, på vilken andra röster sedan kunde framträda. Han fick röster att röra sig ut ur honom, för att ge klangkroppar åt de berättare som inte hade några egna. I munkens röst kunde till exempel de döda, som inte har några egna resonanskroppar, göra sig hörda.

Efter denna händelse försökte jag själv framställa en röstmatta. Det lyckades inte helt, men för första gången hörde jag medvetet ett antal sidoröster, som sjunger med när jag pratar. Jag började ge akt på sidorösterna när jag talade. Berättandet var inte längre en ersättning för lyssnandet, snarare uppstod berättelsen genom lyssnandet.

Kanske är det örat som är berättelsens organ och inte munnen. Varför skulle annars giftet hällas i Hamlets fars öra och inte i hans mun?

ur
Talisman
Förvandlingar
av Yoko Tawada

TÄNKER:
mångögdadad hud och hjärtats fyrkammrade öra
möjligheten att ögonhöra
stenfågels vingsus

ÖGONFALLER på anteckningslapp:

Chorus of Stones (Nelly Sachs)

When someone lifts us
He lifts in his hand millions of
memories
Which do not dissolve in blood
...

Att stygna

De mest komplexa inseendena och de mest kunskapande utblickarna, erfordrar de mest infantiliserade uttrycken...


I mina stygnlingar,
i twistsömmens trestygnskorgar ligger meningsormarna, spiral över spiral över...

En sorts Hera, en sorts kvinnlig krigare från mitten av 1980-talet



"Och vad krävs för att Medusas hals skall bli litteraturens källa?"

Under den senaste resan till Olympos 2014 stygnade jag färdigt en av mina MEdusiska.

För en tid sedan hittade jag senaste årens absoluta favoritbok, VATTEN, GÅSHUD lånad på bibliotek. Jag trodde jag förlagt den på tåg. Nu ersatt och den är därmed min att dra fler ordtrådar ur för att stygna samman ännu en mening på min version av myten om Medusa. Ett myteri inom myten.

"Och vad krävs för att Medusas hals skall bli litteraturens källa?"

På försättsbladet antecknar jag:

"En Medusa är en genomskinlig kropp med en blomma till hjärta."
Tove Jansson

Eldtungors språkande

Påminns idag om att lyssna till eldtungors språkande.
Filmsnutten är från det senaste besöket i Olympos med det eldflämtande berget. Chimärans hemvist i sydvästra Turkiet.

Och jag börjar kunskapa som en hoppande eldstunga med att dansa till "Heaven in this hell" med Orianthi, titeln - en sorts uppdragsbeskrivning på min mission: att tränga undan så mycket värklighet jag kan med Verklighet... FLAME

Låten inleds med ngr rader ur Henry Purcells Älvdrottningen från 1692 och som bygger på Shakespeares "En midsommarnattsdröm".

If love's a Sweet Passion, why does it torment?

If a Bitter, oh tell me, whence comes my content?

Since I suffer with pleasure, why should I complain,

Or grieve at my Fate, when I know 'tis in vain?

Yet so pleasing the Pain is so soft as the Dart,

That at once it both wounds me and tickles my Heart

I press her Hand gently, look Languishing down,

And by Passionate Silence I make my love known.

But oh! How I'm Blest when so kind she does prove,

By some willing mistake to discover her Love.

When in striving to hide, she reveals her FLAME,

And in our Eyes tell each other what neither dares Name.

Kunskapande hopp till en dikt av Susan Hawthorne:

The language in my tongue

My tongue has blossomed in my mouth

It is filled with language

It spreads like a big red balloon

With language caught inside

A language that can’t distinguish one thing from another

A language that does not care for past or future

A language tense with the present

The language in my tongue dissolves all history

It dissolves all expectation of the future

The language in my tongue is a big red balloon

There’s a language in my body too

A language in the arch of my back

A language in the froth from my mouth

A language in my clenched fist

A language in the cry from my lungs

There’s a language in my bleeding tongue

The language in my body and in my tongue

is the language they spoke in Delphi.

The language of the seizure that dispels time,

that defies death, that returns the orator

to the world of light, that single point that

draws me back from the inertia, the gravity

field of a hole so black, nothing exists

and nothing matters

Hämtar den sprakande språkligheten jag delade ut som välkommande gest till deltagarna i den rituella dansresan till Turkiet 2010, Livsresan - myt, dröm och rituell dans:

And all shall be well
When the tongues of flame
are in-folded
Into the crowned
knot of fire
And the fire and
the rose are one

"...the crowned knot of fire..." - med den ordbilden på tungan börjar jag skissera turerna för årets rituella danshändande på Kvinnohöjden: Baba Yaga och Vasilisa.

Fixbild: Vasilisa som skyndar genom den täta, mörka skogen  med ett kranium i sina händer.
Ur ögonhålorna flammar elden hon fått genom att rätt tjäna hon som bor längst in...

medusiac fore-language

"She alone dares and wishes to know from within, where she, the outcast, has never ceased to hear the resonance of fore-language. She lets the other language speak - the language of 1.000 tongues which knows neither enclosure nor Death. To Life she refuses nothing. Her language does not contain, it carries; it does not hold back, it makes possible."

Hélène Cixous, The Laugh of the Medusa

I've got a memory a thousand years old
And I know secrets I've never been told
And I've got jewels I haven't found
And they'll return me to the ground
...

And I'm a siren; I'll wreck you on my shores
And I'm godiva; I'll call you back for more
And I'm medusa; and I'm your favourite doll
And I'm a georgia o'keefe
Hanging on your wall

“Poetry is just the evidence of life. If your life is burning well, poetry is just the ash.”

Rubriken ett Leonard Cohen citat.
I fredags var det vernissage på HDs Vår salong. Jag har med tre verk,
tre stygnlingar:
Eurydike lag/r/ad 1, 2, 3.
Tittade in snabbt.
Tycker inte om betraktande situationer.
Tycker om bemaktande händanden.

Skapandet sker i en triangulär kuvös där vinklarna kan benämnas
innehåll, process, form.
Vad som sen blir resultatet, är med Cohens ord, aska.
En aska som kan dölja en glöd som flammar upp genom vad som sker
i den som ser, inte enbart tittar på det utställda.
Då fortlöper trådarna, tentaklar utåt.

Tänker på den pulserande värmen från stygnlingarnas baksida när jag sitter och syr.
Händer i händande.
Handfasta.
I takt fästa.
Genomsläppliga.
Ikoner.