Tråckling ut

Min biblioteks hera Nynne Koch sammanställde en gång en bok med titeln Det indre univers och som handlade om "... den verden, der ligger udenfor jeg bevidsthedens fængelse." Jag medvetandets fängelse kallade Nynne Koch för Den dresserede bevidsthed och menade att vi alla är hårt dresserade av den gängse världsbilden...

Den dresserade uppfattningen heter en dikt av Christian Hawkey

Hon med krutet ritar upp
sina konturer
i gräset
& sätter fyr, tänder eld i ena änden,
hon lägger sin kropp ner
där innanför, ett förkolnat avtryck,
det ryker om hennes kropp, hon
vars konturer nystas upp i vinden
rörelsemönstret är ett tecken, röken
stiger medan gräset får samma färg
som hennes hår, svart, kolsvart, bränt.
I närheten lägger en tupp huvudet på sned.
Längre bort begrundar en närsynt man
begreppet "kortsiktighet".& på stranden
utmed en namnlös kust
vrider han sin kropp som en timmerstock eller tumlare
för att rulla bort från vågorna
som möter honom&sen rulla ut mot dom
när de drar sig undan, sudda ut, sudda ut,
den enda sång som vågorna
eller sanden känt till, om de bara sjungit,
vilket de inte gör. Någon tar vid något tillfälle
fram sin kamera. Alltid någon
som gör det vid något tillfälle. Men dessförinnan
kunde den kallsinnige mannen
som hade konturen av en vattensjuk
timmerstock i tankarna
helt enkelt rulla fram&tillbaka
med vågorna för sig själv&sjunga något
eftersom han öppnar munnen i en av mina inre
bilder. Varenda en av oss kliver förbi
sina ögonblick som om de vore foton,
filmstillbilder, borttappade tagningar, ett fotfäste.
Ur bild vecklar tuppen ut
ett långt gult band av ljud ur sin näbb.
Det är vår. Ingen i närheten.
Vita maskrosor
som ger sig tillkänna med kvinnliga former.
Under en vindpust rör hon sig - utvandrar.

Wittgenstein skriver: En bild höll oss fångna. Och vi kunde inte slippa ut, ty den var inbyggd i vårt språk och detta tycktes obönhörligt upprepa den för oss.

Strategi: språkuppbrotta/spotta, meningsspränga, språkarkeologisera, poetisera, låta tungan slå knut på sig, ordlös(a)ning, bokstavssoppa - avskumma och ombilda...

Betydelsebehängd

Jag har köpt två rosafärgade snippasmycken med vidhängande fredsmärken. (www.snippasmycket.se)
En del av intäkterna går till organisationen Kvinna till Kvinna. Jag har pimpat mina snippasmycken med två pärlor på sin givna plats. Häromdagen i lunchrummet på min arbetsplats frågade någon om smyckena. Berättade bakgrunden och att jag bär dem som en symbol för mitt dubbelmunniga välsignade klimakterie tillstånd, att kreativitetsflöde mellan de övre och undre läpparna äntligen fungerar. En av mina jämnåriga kollegor snipar (inte något snippande där inte...) med åtminstonde den övre munnen och säger:
Jag begriper inte vad det ska va bra för.
Arg - och sårad blir jag: Vi arbetar i ett metaforernas hus, bok efter bok sväller av liknelser, överförda betydelser... Lars Gyllenstens menstruerande hjärna när berättelsen rinner till etc... Alla manliga författare som använt kvinnokroppen som metafor, musa...
På våra hyllor finns dokumenterat den historiska kvinnokampen att få formell rösträtt och den pågående kampen om vad som röstas i samhället, vad som kan tänkas, sägas. Sårad av icke nyfikenheten och förundrad...
Jag lever i en betydelsestinn värld och vet att de berättelser vi lever i, inte enbart formas av "stora" tänkare, politiska beslut eller kapitalets rörelser... den värld vi lever i formas också av varje liten rörelse, varje liten handling eller icke-handling en enskild människa gör... att fråga efter betydelser, att ifrågasätta betydelser, att skapa betydelser i det mest vardagliga, är att vara en levande (förhoppningsvis också lekande)människa...

Att beklä sig, behänga sig med betydelser - alla mina smycken har en associations svärm av händanden, inläsningar, berättelser surrande runt sig...

nymfoleptiskt

det sägs om kvinnorna...
det sägs om henne
som inte kan namnbegränsas
att hon låter kvinnorna ensamma
fånga det stora viltet och så sina frön

jag kom från grottan
från vattnet som är min port
jag dyker och vet min död
jag är andekvinnan
jag är ordkvinnan
jag omskriver min död i helig tid
omtecknar
omskär

helig tid föds ur grottan
jag är andekvinnan
jag kommer med mörkerljus
från bortom ort

urspårade
fiskar mina tassar fram
shamankaord
ger ande åter
till mysteriets kvinnor

mellan orden
mellan munnarna
återköttar jag ordet som gått förlorat

Det tredje

Och det var en skådespelerska, teatern var hennes hem. Skådespelerskan erbjöd sin kropp, sina senor och muskler, sin spelande bröstkorg, sitt struphuvud och sin röst...
Framför spegeln, den mörka spegeln. Vita armar, tunna starka muskler skimrade gråaktiga, blåaktiga. Hon sträcker ut dom, tänjer handled och hand, fingerled efter fingerled - åtbörden darrar till, föds, vibrerar, vill färdas ända ut så långt det bara går. (Hon) håller på att förvandlas, armen att växa, dödsvinge, livsvinge, en annan art. Ögonhålor, där glimmar en okänd arts ögon. Grå läppar. Tungan och munhålan däremot är röda, friska, våta, livsdugliga, kan förklä sig i det sanna talet och det falska talet, förklösa sig framlänges och baklänges - kroppens vilja är emellertid långt därifrån, ut över havet och skogarna vill fågelskriet, själafågelns rop.

(En skådespelerska sitter i sin loge och sminkar av sig en mörderska, krigets ande. Ljus brinner vid de mörka spegelglasen. Nu gräver fingrarna i burken med salva. Salvan är sval, har makt att utplåna. Nu plånas ögonbrynet ut, det andra stirrar alltjämt stort, stelt och vilt ur spegelmörkret tillbaka på henne. Det kommer alltid ett ögonblick när halva ansiktet är mask, vilket? - den andra halvan utplånad, något gömt i snö, det i snö mörka gömda. En halv värld och en halv värld, vem är vem? Vem är hon som föds i det tredje rummet och som är de bägge, hon och icke-hon, som likafullt har funnits till där i det tredje rummet, där levt ett liv, fått blod på händerna, till sist dött en våldsam död för egen hand enligt vad kvinnornas skrik utanför scenen förkunnade?)

Vem är den tredje som går bredvid dig hela tiden?
Räknar jag, är det bara du och jag tillsammans
men när jag ser upp längs den vita vägen
är det alltid en till som går bredvid dig
glider fram i en brun kåpa med huva
jag vet inte om det är man eller kvinna
-men vem är det på din andra sida?

Fullfleshed text of loving a mountain

Loving A Mountain
By: Judith McCombs

Loving a mountain is not
easy. You will have to take it, stone
by stone, into your hands & your skin
& into the space in your head that is prepared
for mountains. You will need a very large
emptiness, a very large need
in yourself: you will have to be willing to move
impediments (your habits of eating, of reason) out.

To encompass a mountain requires
"a twat like a horsecollar", an enormous
appetite; the hole in your head will have to be
made larger, by you. (You cannot expect the mountain
to help.) The winds will conspire to trick you,
the lichens shift
under your feet. The trees will ignore you,
the birds throw stones. If you try to move fast, expect
to fall off. You will have to wait till you have become
(in a sense) that mountain.

Loving a mountain is not easy.
You will have to learn how to learn
the slopes & the steepness, the places that welcome
your intrusion, the ponderous folds & wrinkles
where trees clamber upwards. Learn where the mountain
is tired, and where it's unwilling to hold any more,
underfoot or over your head. Learn
the days when the ledges are happy and the great folds smile,
basking like pigs in the light. Stop being jealous
of the dust & the fauna: they got here first
and besides have adapted
better than you will: of course the mountain prefers
them. Learn when it wants you
to get off its back: stop staring, stop grabbing,
stop thinking of it.

The mountain is there, a mountain. It is not
inside you. It has all it can do
being a mountain. It does not want to be loved.
Or, your patience has not been sufficient;
maybe only a galcier could move slowly enough,
carry enough weight, to come to grips
with a mountain. Or maybe the problem is you,
who can't settle for being part of a mountain
in the way that the ignorant tree roots, the insects & pebbles,
are part. Your expensive techniques of survival,
your comforts, your ideas have cost you this mountain:
go back where you came from.
Raise parsely, it's attainable.

Or maybe(oh day of all blessings) in the back of your head the mountain
will move lumbishly, creaking like the masts of a distempered ship,
suddenly, ponderously becoming your mountain.

... or I would say, not only in the back of your head but the mountain will have become the very bone strukture...to rewander/wonder, to reflesh, to retell...

(Bilden: mänsklig benstruktur)

There ain't no cure for love

Berättarhändanden på Backafestivalen:
Förra året dansberättade jag om Eurynome som dansade fram det hele. I år galloperade vi ut på en quest för att befria den tillfångatagna melodin - för att hitta ordet som befriar.

Hittar avskrivna ord från början av -90 talet om gudinnan som en poemagogisk symbol. En benämning myntad av Anton Ehrenzweig för att:
describe its special function of inducing and symbolizing the ego's creativity. She is constantly changing form and changing face. Her images do not define or pin down a set of attributes; they spark inspiration, creation, fertility of mind and spirit... who bends the unseen into form... Oneness is attained not through loosing the self, but through realizing it fully... She(hoan/haon) the turning spiral that whirls us in and out of existence - birth, death, birth... invites us to dance, to recover our primal birtright, the sheer, intoxicating joy of being alive...

(Alla avskrivna ord är inte kunskapsinhämtning utan bräder, skruvar, stegar, rep, hinkar - byggnadsställningar, stödstrukturer runt erfaranden i behov av igenkänning... skapandet av en mångmunnig massa, ett bo/rum där erfaranden kan få ägga till sig, näbbförses, spräcka skal och få fjädrar)

One story

Alone, awesome, complete within herself, the goddess, she whose name cannot be spoken, floated in the abyss of the outer darkness, before the beginning of all things. And as she looked into the curved mirror of black space, she saw by her own light her radiant reflection, and fell in love with it. She drew it forth by the power that was in her and made love to herself, and called her "Miria, the Wonderful".

Their ecstasy burst forth in the single song of all that is, was, or ever shall be, and with the song came motion, waves that poured outward and became all the spheres and circles of the worlds. The goddess became filled with love, swollen with love, and she gave birth to a rain of bright spirits that filled the worlds and became all beings.

But in that great movement, Miria was swept away, and as she moved out from the goddess she became more masculine. First she became the blue god, the gentle , laughing god of love. Then she became the green one, vine-covered, rooted in the earth, the spirit of all growing things. At last she became the horned God, the hunter whose face is the ruddy sun and yet dark as death. But always desire draws him back toward the goddess, so that he circles her eternally, seeking to return in love... merging

All began in love; all seeks to return to love. Love is the law, the teacher of wisdom, and the great revealer of mysteries.


There ain't no cure for love - there ain't nothing else to do than sacrificing one's wrapping, slough off own's skin and remake/let it be remade into a dancing costume/skin... once touched by the melody...

Tråckling in

I felt a cleaving in my mind
As if my brain had split
I tried to match it, seam by seam
But could not make them fit

The thought behind I strove to join
Unto the thought before
But sequence ravelled out of reach
Like balls upon a floor...

nysta runt
sprickbildningen
fästa öglor
ögla
i flikiga sårkanter
mönstertråckla samman
världens
flytande plattor
mentalisera
tråd dra
bygga brofäste
utkasta sig
förkastning
fallet
fallgöra

and so it is
that the time light bodies
took to fall
becomes the time
falling bodies take to light

fallet
fallgöra
vinggör

The way of love is not a subtle argument
The door there is devastation
Birds make great sky circles of their freedom
How do they do it?
They fall
And falling
They are given wings

regenerera
ogöra
braindrain

I felt a Funeral, in my Brain,
And Mourners to and fro
Kept treading—treading—till it seemed
That Sense was breaking through—

And when they all were seated,
A Service, like a Drum—
Kept beating—beating—till I thought
My Mind was going numb—

And then I heard them lift a Box
And creak across my Soul
With those same Boots of Lead, again,
Then Space—began to toll,

As all the Heavens were a Bell,
And Being, but an Ear,
And I, and Silence, some strange Race
Wrecked, solitary,...

hjärtats
örhörande
rytmande
svar
...

Poetry in motion

På håll bergen vid "min" levande jordtagningsplats
en ryggliggande, höggravid kvinna
Kärleken är alltid havande
Jordande, ordande...
Huvudet stränglat
njutningsflytande
och rakt under under grottan
Dubbelmunnig
Orakulär
Mellanmunnig
Tungdansande
En droppe
koncentriska hoanligheter
En droppe
koncentriska haonligheter
Ekolodade
Tonen...
Dansen

templum

att bygga ett golv
för avskildhet
utskära
templum
resa de sju pelarna
ur gemensam
rotstock
växer teori och teater
samdansar
inom
templets vita höfter
inom
flätad bröstkorg