Metteuse en scène

Iscensättning

Trotzig:

Och det var en skådespelerska, teatern var hennes hem. Skådespelerskan erbjöd sin kropp, sina senor och muskler, sin spelande bröstkorg, sitt struphuvud och sin röst..

Framför spegeln, den mörka spegeln. Vita armar, tunna starka muskler skimrade gråaktiga, blåaktiga. Hon sträckte ut dom, tänjde handled och hand, fingerled efter fingerled - åtbörden darrar till, föds, vibrerar, vill färdas ända ut så långt det bara går. (Hon) håller på att förvandlas, armen att växa, dödsvinge, livsvinge, en annan art. Ögonhålor, där glimmar en okänd arts ögon. Grå läppar. Tungan och munhålan däremot är röda, friska, våta, livsdugliga, kan förklä sig i det sanna talet och det falska talet, förklöva sig framlänges och baklänges - kroppens vilja är emellertid långt därifrån, ut över havet och skogarna vill fågelskriet, själafågelns rop.

(En skådespelerska sitter i sin loge och sminkar av sig en mörderska, krigets ande. Ljus brinner vid de mörka spegelglasen. Nu gräver fingrarna i burken med salva. Salvan är sval, har makt att utplåna. Nu plånas ögonbrynet ut, det andra stirrar alltjämt stort, stelt och vilt ur spegelmörkret tillbaka på henne. Det kommer alltid ett ögonblick när halva ansiktet är mask, vilket? - den andra halvan utplånad, något gömt i snö, det i snö mörka gömda. En halv värld och en halv värld, vem är vem? Vem är hon som föds i det tredje rummet och som är de bägge, hon och icke-hon, som likafullt har funnits till där i det tredje rummet, där levt ett liv, fått blod på händerna, till sist dött en våldsam död för egen hand enligt vad kvinnornas skrik utanför scenen förkunnade?)

Det var en skådespelerska, teatern var hennes hem. Stor, vit och strålande låg den vid det praktfulla kolonntorget - runt omkring böljade och brusade huvudstaden med allt sitt mörker, nöd, sociala oro. Nersläckt om natten ruvade den stora teaterbyggnaden över sitt innanmäte. Överallt i vrårna prasslade det av väsen som drog sig tillbaka ut i mörkret, en fladdermusaktigt slocknande underjordsvärld.

Efterhand släcktes det i logerna, med undantag för nattvakten nere i portvaktsburen (där en ytterst liten lampa belyste nedre delen av ett mansansikte, grova, tunga käkar) låg teatern nu mörk och tyst. Teaterbyggnaden liknade en kropp, en modell av ett världsallt uppbyggt av ett labyrintiskt rumssystem - mitt inuti befann sig huvudsaken, den inre kroppshålan, den mörka tomma scenen och den mörka tysta salongen som ännu tycktes återskalla av liv och röster, kärlekssnyftningar och dödsskrik, folkmassors och arméers stampande och trampande. Alla speglarna sov, i dem var nu mörkret. Allt tydligare kändes då i natten och ensamheten en mäktigt levande kropp, som utan ljud hade sitt tal, en nästan gränslös kropp av röster.

Och liksom teaterbyggnaden hade skådespelerskan inuti sin kropp ett rum, som bara var mörker och inga gränser hade. Ett icke-vetandets rum rakt ut i samtidens natt och i storstaden förde det, ur huvudstadens nätter steg drömmar upp och levde i henne, än djur, än människa. Teatern var hennes hem, när hon sent om kvällen lämnade den (...) lämnade hon också sig själv bakom sig och for ut i något som bara var blint, gömt, glömt.

Scenen var ett hål ut i världen, det var den svarta världsscenen, där det blåste kallt.
Och en dag - tiden ropade och skriade, bomber kastades - började också det blinda gömda att röra på sig, ur det mörka rummet steg någon som var både levande och död fram: en dag hörde hon som om det långt utifrån mörkret ropade på henne - ja, snart skulle allt spricka, rasa, murar falla, ridån flyga upp världen rusa in. En dag (tiden ropade och skriade, bomber kastades) började det blinda gömda glömda att röra på sig, ur mörkret ropade ett andra jag med stark röst på henne - kanske hade det gjort det hela tiden?




(ur sin tonande revbenskorg)