Hemkomst aktiverad

 

Igår skickade jag ut välkomstbrev till årets kurshändande på Kvinnohöjden: Berättande i ord och kropp på mytologisk grund, en sorts odyssé. En odyssé betecknar ett återvändande hem med all den erfarenhet och vishet som ansamlats under färden.

Idag kom jag plötsligt på namnet på den moderna "hymn" som sjunger ut, artikulerar mitt svarande åtagande gentemot att en gång ha blivit ianspråktagna av livet, världen, gudinnan, DNA, ödet, anden, elementen, kärleken, Aningen, Hän... av något vi inte vet något om, annat än att det verkar, är verksamt ... som en sorts mytologiserande, allmängiltigt och högst individuellt i var och ens livsresa, i var och ens odyssé...
Hymnen Freeway aktiverades som ianspråkandets nodalpunkt, punkten runt vilken allt cirkulerar, när jag älskade och var älskad...

Here is my promise you can carve it in stone
I'll be your freeway if you be my home

Citat i ständig rörelse runt nodalpunkten:

"Antingen vill mig världen ingenting, och då har jag att leva i exil,
eller också vill den mig något och då har jag att svara."

"Jag själv är ett redskap som verkligheten använder för att ta reda på
hur verkligheten är inrättad."
                                              Lars Gyllensten

O, I
som skrien -: "verklighetsfrämmande!"
på allt som andas Tro, Verklighets kärlek;
ni ordskramlare,
aldrig har er själ smakat

Drömmens Vin,
Ordets Blod.
                          Vilhelm Ekelund

                         

"... det är min fasta övertygelse att vi nås av Aningen. Aningens källa är utanför oss, den är fyren i mörkret, den är blixten som sveper runt himlavalvet, gång på gång, och söker och stundtals händer det att en smula av det skenet nuddar vid oss, tränger in i de djupaste skikten av vårt medvetande. Jag skulle vilja säga: Jag blev anad."
                                  Göran Tunström

lätt

Hıdrellez

Morgonen efter Hıdrellez 2023

Enligt tradition möts Al-Khidr och Elijah under en rosenbuske på natten mellan den 5 och 6 maj varje år. En sammansmältning som välsignar. Några saker att göra för att ta del av välsignelsen: rulla runt i gräset, tvätta dig med nattens dagg eller regn, begrav en önskning vid ett träd eller fäst den vid en rosenbuske och inte minst tänd en eld utom/inom att dansa runt, genom…

Läs mer om helgnatten här:

https://en.wikipedia.org/wiki/H%C4%B1d%C4%B1rellez

I mitt stygnfästade erfarande ser nattens sammansmältning ut så här:

Den anatoliska HÄNLIGHETEN som löper i orden hängivande/hänryckande anländer i sin månbåt och föder fram det blå och det gröna barnet…
den blågröna som leder de oinstruktionsbara …
åter igen, igen åter...

duet i duett:

Plötsliga uppståndelse, plötsliga nåd
du som i tankarnas buskage kastade en eld
Här kommer du nu skrattande likt nyckeln till ett fängelse
                                                                                            Rumi

… åter igen, igen åter: 

Gloria Anzaldúas Letting go

It's not enough

deciding to open.

You must plunge your fingers

into your navel, with your two hands

split open,

spill out the lizards and horned toads

the orchids and the sunflowers,

turn the maze inside out.

Shake it.

Yet, you don't quite empty.

Maybe a green phlegm

hides in your cough.

You may not even know

that it's there until a knot

grows in your throat

and turns into a frog.

It tickles a secret smile

on your palate

full of tiny orgasms.

But sooner or later

it reveals itself.

The green frog indiscreetly croaks.

Everyone looks up.

It's not enough

opening once. 

Again you must plunge your fingers

into your navel with your two hands

rip open

drop out dead rats and cockroaches

spring rain, young ears of corn.

Turn the maze inside out.

Shake it.

This time you must let go.

Meet the dragon's open face

and let the terror swallow you.

- You dissolve in its saliva

- no one recognizes you as a puddle

- no one misses you

- you aren't even remembered

and the maze isn't even

of your own making.

You've crossed over.

And all around you space.

Alone.  With nothingness.

Nobody's going to save you.

No one's going to cut you down,

cut the thorns thick around you.

No one's going to storm

the castle walls nor

kiss awake your birth,

climb down your hair.

nor mount you

on the white steed.

There is no one who

will feed the yearning.

Face it. You will have

to do, do it yourself.

And all around you a vast terrain.

Alone.  With night.

Darkness you must befriend if

you want to sleep nights.

It's not enough

letting go twice, three times.

a hundred.  Soon everything is

dull, unsatisfacrory.

Night's open face

interests you no longer.

And soon, again, you return

to your element and

like a fish to the air

you come to the open

only between breathings.

But already gills

grow on your breasts.

Höst - hänlighetsvältrande språktid

 

THE GODDESS, by Denise Levertov

“She in whose lip service
I passed my time,
whose name I knew, but not her face,
came upon me where I lay in Lie Castle!

Flung me across the room, and
room after room (hitting the wall, re-
bounding—to the last
sticky wall—wrenching away from it
pulled hair out!)
till I lay
outside the outer walls!

There in cold air
lying still where her hand had thrown me,
I tasted the mud that splattered my lips:
the seeds of a forest were in it,
asleep and growing! I tasted
her power!

The silence was answering my silence,
a forest was pushing itself
out of sleep between my submerged fingers.
I bit on a seed and it spoke on my tongue
of day that shone already among the stars
in the water-mirror of low ground,

and a wind rising ruffled the lights:
she passed near me in returning from the encounter,
she who plucked me from the close rooms,

without whom nothing
flowers, fruits, sleeps in season,
without whom nothing
speaks in its own tongue, but returns
lie for lie!”

Ur samma blodomlopp där Levertovs ordkroppar flyter:

By the rivers dark
Where I could not see
Who was waiting there
Who was hunting me.

And he cut my lip
And he cut my heart.
So I could not drink
From the river dark.

And he covered me,
And I saw within,
My lawless heart
And my wedding ring
                                                  L. Cohen

ett ord, som undvek mig,/ när mina läppar blödde av språk.

 

She's got it

ordet, äntligen tror jag att jag har det :

_____________

och jag kan inte skriva ut det ännu. 

Det är verktyget som kommer att kunna räfsa, sortera, bygga, spinna, nysta och hugga fram gestaltningar i mina massiva ordhögar...
Det rätta ordet, det rätta namnet, att uttala det eller befästa det i skrift tömmer ur det på kraft, på makt... precis som sagan om Rumpelstiltskin lär oss.
Och inte förrän barnet, gestaltningen, är avnavlad släpper jag ordskinnet

Sagan

Det var en gång en urfattig mjölnare som hade en mycket speciell dotter. Hon var hans ögonsten i livet och då och då skröt han lite väl mycket om henne. En dag kom landets kung ridande förbi deras lilla kvarn. Kungen steg ner från sin höga häst och han och mjölnaren började prata om ditt och datt och snart började mjölnaren att skryta om sin speciella dotter och allt hon kunde göra. Den här gången överdrev han extra mycket och klämde i med att hon minsann kunde spinna guld av halm. Whow sa kungen: "Det där är en konst jag gärna skulle vilja se", sa han. "Ta med din dotter till slottet imorgon, så får hon visa mig" Mjölnaren ångrade genast sin överdrift och hans dotter blev så klart riktigt förbannad och djupt olycklig när hon hörde vad hennes far ställt till med. Spinna kunde hon men att förvandla halm till guld - galet! Nästa dag gick hon till slottet och blev visad in i ett litet tornrum av kungen. Där fanns en spinnrock och en stor hög med halm. "Här har du allt du behöver för att kunna arbeta", sa kungen. "Jag kommer tillbaka imorgon. Finns här inget guld då, kommer du att dö för din fars lögner." Så stängde kungen in mjölnardottern i tornrummet. Hon var förtvivlad. Fanns det någon människa som kunde spinna guld av halm? Hon lutade sig över spinnrocken och började gråta. Då öppnades dörren en aning och en underlig liten gubbe slank in. "Varför gråter du, mjölnardotter?" frågade han.  "Jag måste spinna guld av all den här halmen innan morgonen, och jag vet inte hur det ska gå till!" förklarade flickan. "Jaså, är det inget värre? Vad får jag om jag hjälper dig?" frågade dvärgen. "Ja, du kan få mitt halsband som jag haft sedan jag var liten." Taget, sa gubben. Han tog halsbandet och satte sig vid spinnrocken. Nu gick det fort värre! Och snart var sländan full med guldtråd. Mjölnardottern snodde ihop tråden till ett glänsande nystan och gubben arbetade vidare. Långt innan gryningen var de färdiga och den lilla gubben slank ut.

Kungen tappade hakan av förvåning över alla nystan med guldtråd... men förvåningen gick snabbt över i girighet, så han låste in flickan i tornrummet igen och befallde henne att spinna mer guldtråd. Återigen blev flickan förtvivlad eftersom hon fortfarande inte kunde förstå hur man kunde spinna guld av halm. Då öppnades dörren igen och den lille gubben klev in. "Vad får jag om jag hjälper dig nu då?" undrade han. "Du kan få min ring som jag bär på fingret", sa flickan. Gubben tog ringen och satte sig att spinna. och långt innan tuppen gol hade halmen blivit till guld och flickan somnade lättad. När kungen öppnade dörren till tornrummet sken han i kapp med guldet. "Du har skänkt mig en förmögenhet", sa han till flickan. "Och om du spinner en natt till så ska du bli min hustru." Kungen låste tornrummet ännu en gång och lika lite som sist visste flickan hur man gör guld av halm, men igen dök den lille gubben upp. "Vad får jag om jag hjälper dig?" undrade han. "Jag har verkligen inget mer att ge dig", hulkade flickan gråtande fram. "Men jag vet - du ska ge mig ditt förstfödda barn efter du blivit drottning!" sa gubben. "Om det blir något barn är gubben säkert död långt innan dess", tänkte flickan, och i sin förtvivlan gick hon med på gubbens förslag. Hela natten spann gubben guldtråd och flickan nystade. När kungen såg att hon gjort som han ville, blev det genast bröllop, och mjölnarens speciella dotter blev drottning. Snart hade hennes goda hjärta smält kungens girighet och han skämdes över hur han behandlat henne. Ett år efter bröllopet födde drottningen en dotter och hennes lycka hade helt trängt bort  minnet av och löftet till den lille gubben. Men så en kväll stod han mitt i barnkammaren. "Nu vill jag ha min lön", gläfste han med en ondsint guldstänk i sitt högra öga: "Ge mig ditt barn!" Drottningen blev iskall av fruktan och erbjöd gubben alla rikedomar som hon hade i sin ägo, men dvärgen lät sig inte bevekas. Till slut sa han iallafall: "Nåväl, du ska få tre dagar på dig och om du inte i slutet av denna tid har kunnat gissa mitt namn tar jag flickebarnet från dig!" Hela natten satt drottningen uppe och rabblade igenom alla namn hon någonsin hört. Hon skickade ut budbärare i hela världen för att ta reda på alla slags märkvärdiga namn. När den lille gubben kom tillbaka den första kvällen försökte hon med Caspar, Melchior, Balthasar och andra möjliga namn ur Bibeln, men gubben bara skakade på huvudet. "Så heter jag inte!", sa han bara och gick. Nästa kväll försökte drottningen med vrickade namn som Revbensspjäll, Fårskank eller Spindeltå. "Så heter jag inte!", sa gubben och gick. Nu var goda råd dyra. Nästa kväll skulle ju gubben komma och hämta hennes dotter. Men under dagen dök en av budbärarna upp.  "Inte ett enda nytt namn hade jag hittat", sa han, "men när jag kommit till skogsbrynet vid det höga berget där haren och räven säger godnatt till varandra, såg jag en liten stuga och framför den brann en eld där en liten gubbe dansade runt på ett ben och sjöng: ”Jag spinna kan ett gyllene garn, det kostar drottningen ett barn! Jag hämtar det imorgon dag, Rumpelstiltskin heter jag!"  Drottningen brast ut i ett gapskratt av lättnad och triumf! All rädsla och ångest försvann. När aftonen föll dök den lille gubben upp i barnkammaren igen. "Nå, får vi nu höra några bra namnförslag!?" frågade gubben. "Ja...mmmhhh" sa drottningen och låtsades tveka. "Kanske du heter Jack?" "Nej." svarade gubben. "Eller kanske Harry?" "Näpp!" "Kan du då heta... Rumpelstiltskin?" "Det har den dunkla berättat för dig! Det har den dunkla berättat för dig!" skrek gubben och blev så rasande att han med sin högra hand grep tag i sin vänstra fot och slet sig själv mitt i tu! 
Och så var det slut med både gubben och sagan. 

bild: Edward Gorey

Orduthopp

Lefkas vita klippa 2017
Uthoppsplats för Sappho

Cirklande återläsande hamnar jag i slutraderna på Carl-Göran Ekerwalds Filosofins ättestupa, Om västerländska filosofers misstro mot språket. Slutrader som återger slutet på Tolstojs Anna Karenina:

Jag söker ett svar på min fråga. Men svaret kunde jag inte
få av förnuftet, därför att det tillhör en helt annan värld än frågan.

På insidan av bokens främre pärm har jag skrivit:
 ... ett ordbesatt språk höll oss fångna... 

Principen är alltid att det som botar måste sökas i såret självt.
Helandet måste sökas i det sjukdomsalstrande...
jag skriver kors och tvärs över tryckta texter
sårväver
handstilar
bänder isär bokstäver
lägger ägg
i bokens sidor
livmodervägg
efter livmodervägg
för ordfrön
tillblivande delning
för ny tankeform

och när jag bläddrar genom boken ser jag hur min snirklande skrivstil löper...

Jag gillar Ekerwald, vi genljuder

ger studskraft

och jag texthoppar: 
hopp upp               lägger ägg

hopp ner                Baba Yaga la ett ägg

Mellan ben och hud

 The world was so thin between my bones and skin

Ingångscitatet till De tunna gudarna av Aris Fioretos

Jag tänker på en dröm som metanoiade mig, kullerbyttade livet way back... ställde det på huvudet som Medusas huvud i Istanbuls underjordiska cistern.

I drömmen är jag på ett solarium, väl medveten om att jag är bestrålad av den dåliga solen. I slutscenen sitter jag med min mamma på en smal brits klädd med glansigt galontyg i rött. Jag river loss lösa hudflagor från underbenen, river och klöser tills huden spricker upp i långa revor. Mellan skenbenet och vadbenet sitter stenar fastkilade. Jag plockar ut dem en efter en. 

Jag tänker på ett par ursprungs varanden, Phyrra och Deucalion, som efter en syndaflod återbefolkade världen genom att kasta stenar bakom sig. Stenar som blev till kvinnor och män när de nådde marken.
Jag tänker att dessa transfigurerade stenar skulle kunna vara en artförädling - att manskligheten äntligen kan bli dubbelprickad, äntligen kan bli mänsklig.

Jag tänker att den flammfärgade Phyrra och fiskaren Deucalion rör sig lite här och där och lite då och nu...
Och jag tänker att världen mellan mitt skelett och den sladdriga, åldrande huden, har långa rödsandade strandkanter där jag känner deras fotsteg...

Vi är skinn och ben
Vi är drömmar lagt på is
Vi är ett förlorat paradis
Vi är skinn och ben

Varde Hän

 Je t'inventerai

Des mots insensés 

En lovsång

Till Hänvarons sammansmälta

Tillstånd

Till Hän

Till de magiska Händerna i sagan om Baba Yaga och Vasilisa 

Till händerna som hänger och hänrycker

Till händerna som rensar ut och sorterar 

Tills allt hamnar på sin rätta plats

Hänsmält