Rygg mot rygg med berget Mykale

 

På THE orakelplats där ordet fortfarande agerar, är det läge att igen fullcitera en av de vackrast sanna ordspegelbilder jag läst…

Jeanette Winterson - talerätten är din:

Världen är ett likhus där de döda ligger på rad. De döda har inget behov av ord, inga begär som aptiten inte kan tillfredsställa. De döda, deras glupande munnar gapar tomma, deras tungor har slitits ut och hängts upp på tork. Det knastertorra hopskrumpna babblandet från bårhuset. Det tillslutna rum där samma gamla ord varje dag torteras och dödas. De är nöjda med sina döda ord. De ord som de inte kan döda kan de förbigå. Det förbigångna ordet. Det outtalade och ohörda Ordet. Det okända ordet som på sitt eget språk är ett främmande språk. Ordet i exil, inlåst i de förflutnas vittrade palats, dess glans har falnat, dess tillskyndare är få…

Här måste jag som tillskyndare inflika att lyckligtvis finns innanpalats, innantempel – det finns grottor, ursprungsrum som får oss att förstå alla senare rumsbildningar… där finns ekon…

Och det finns botemedel… Winterson – talerätten är din:

Mun-mot-mun räddning mellan skalden och ordet. Kyss mig med din munhåla, urholkningen där orden grävs fram, orden som begravts under tiden. Kyss mig med din munhåla och jag ska tala i tungor.

Ordet och kyssen är ett…

Återvänd dit där orden började och kasta upp dom genom tiden tills de får fäste i en ny mun och åter börjar tala.

Jag är här.

ATT AV/KLÄ SIG BOK

Bokpackar undan, inför kreativ frånvaro… försöker kasta förbrukade ord och deras bärare boken - text läcker och bok faller upp:
 Anais Nin Incestens hus: 
Jag gick in i min egen bok för att få ro…

Tänker på att så klart har böcker för mig varit tillflyktsplatser undan omgivningen (för trång familj, för trång/vrång kultur), utsiktsplatser för att spana in okända (både inre och yttre) terränger, vidgningsplatser för tanke- och fantasiförmåga - kort sagt har läsandet varit en ordling av magiska erfaranden, där svarta krumelurer mot vit bakgrund projicerat ett multiversum på hjärnduken.
Magiska erfaranden av kunskapsanspråk, sagor och poesi.

Tänker på att författaren Octavio Paz som barn drömde om att växa upp och bli en bok.

Tänker på en textrad... wish I could find a book to live in...i en äldre låtgoding, som för mig är en melodiös djuplodande kunskapsteoretisk utforskning av patriarkal kapitalistpraktik, bara mer njutbart förmedlat än i orden jag precis använde:

Look what they've done to my song, MA
Look what they've done to my song
Well, its the only thing I could do half right
It's turning out all wrong MA
Look what they've done to my song

Look what they've done to my brain, MA
Look what they've done to my brain
Yeah, they picked it like a chicken bone
And they think i'm half insane, MA
Look what they've done to my brain

Wish i could find a book to live in
Wish i could find a good book
Cause, if i could find a real good book
I'd never have to come out and look at
Look what they've done to my song

 

Tänker att jag som läsare, jag som tillflyktat, jag som ut- och insiktat och jag som vidgat mig – att som litterär praktiker måste jag kränga av mig bokhöljena och leva en sjungande text.

Jag kastar den ena bokkassen, efter den andra… och öppnar händerna

Bokpackar undan, inför kreativ frånvaro… försöker kasta ännu mera förbrukade ord och deras bärare boken - text läcker och bok faller upp:

Jan Linders bok om Gudrun Åhlberg, bildkonstnär, tecknare och skulptör, född 1921.

Vad händer härnäst?
Hela berget spricker av skratt

Så lyder texten till ett av Gudrun Åhlbergs Kvinnoerfarenhetslandskap, de imaginistiska collagen av poesi och magi hon skapade.

 

Tänker att MA är namnet på gudarnas Moder i Anatolien, bergets moder… en bland många benämningar.
Här hittar du en stenfäst dedikation till henne:

https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/a/a2/Anonymous_Dedication_to_the_goddess.jpg

Anaïs Nins och Birgit Åkessons - framdansande motfröande

Dansande för-frösystrar:

Ur Anaïs Nins 2:a dagbok:

The art of woman must be born in the womb-cells of the mind. She must be the link between the synthetic products of man's mind and the elements.

Man today is like a tree that is withering at the roots. And most women painted and wrote nothing but imitations of phalluses.
The world was filled with phalluses, like totem poles, and no womb anywhere.
I must go the opposite way from Proust who found eternal moments in creation. I must find them in life. My work must be the closest to the life flow.
I must install myself inside of the seed, growth, mysteries.
I must prove the possibility of instantaneous, immediate, spontaneous art.
My art must be like a miracle. Before it goes through the conduits of the brain and becomes an abstraction, a fiction, a lie.
It must be for woman, more like a personified ancient ritual, where every spiritual thought was made visible, enacted, represented.

Det spontana ögonblickets mirakel, upplevande liv - som kan ske i dansen, i den rituella dansen - Erfaranden som kan ge ens rationella livsval förvildande alternativ som en vittring, en doft, ett spår...

Ur Källvattnets mask av Birgit Åkesson:

Dansen synliggör levnadens villkor och kvinnan, föderskan, måste dansa... den intagnas dans är det avgörande, det oundgängliga: dráma

Att kunna dansa verkligheten, ge den fysisk form
Att nå den andre, nå pyton, trädet
och ge den avlidne regnets ansikte
Att hålla gästabud för fåglar, reptiler och vildgäss,
för jorden, vinden och vattnet
med stegrande sinnen i hängivelse åt varat
dansande i den andre
och ge levnaden två stränder