På berget i Turkiet där vi ska dansa har Baubo lösgjort sig som arkeologisk artefakt
la danza serpiente, la danza sabiendo
ormens dans, vetskapens dans
en METRAmorferande rörelseresa genom kroppen till musiken inom och utom kroppen - det smeksamma, brutala, väsande, vaggande varandet...
I mitt utröjda vardagsrum dansar jag igen: orientalisk dans, magdans...
cirklarna
isolerade
överlappande,
fasthakade i livmoderns mitt
i bröstbenet mitt
bildar cirklarna bälgade evighetstecken
Någonstans runt mitten av 1980 roterades jag in i dansformen, i kunskapsformen, i tänkandet. Jag upplevde en kvinnas varandedans. Hon dansade på ett skrovligt cementgolv i en plåtskjuls restaurang, vid stranden. Det var mitt andra besök i Turkiet. Med bara, lite skitiga fötter och med magar/bröst som skälvde, dansade hon i de minsta rörelser fram en vibration som fick mitt konkreta, uppstoppade ego och nerbantade kropp att sjunka samman till en stinkande pöl - det enda jag visste var att jag visste absolut ingenting, levde absolut ingenting - i pölen låg en utstansad klippdocka med ordet kvinna stämplat över könet och rörelseinstruktioner inristade på pannan...
Inget annat att göra än att på den framdansade vibrationen flyta tillbaka in... METRAMORFERA
livmoderforma och formas
och
samflyta:
"Då minns Sara en glömd rytm, en melodi så tystad att den inte längre hörs i världen. Krossad av svärd och blod och modiga män... en uråldrig och okänd värld kommer till liv i Saras lemmar. Och ett minne tänds långsamt i kvinnorna, en hågkomst av något de tycker sig varit med om... Sara, den barnlösa, dansar världens äldsta fruktbarhetsdans, en rit till en svunnen gudinna..." (Anita Goldman)
Vi vet att vi är kropp.
Vi vet att vi är den uttorkade flodbädden som lärt sig utvinna fuktighet ur den förbrännande förnuftssolen och sipprat nya fåror. Vi vet att vi flyter i livmodersvätska som blåådrade vattenägg. Vi vet att vi tar form av ytspänningen.
Vi vet att vi är kropp.
Vi vet att vi är i besittning av vår jordmån. Vi vet att vi inte är benämnarnas mörka kontinent som ligger passivt utsträckt i väntan på utforskande, uttolkande och utnyttjande.
Vi är inomjord och genomströmmande vulkanjord. Vi vet att vi väntat och samlat oss runt vårt magmahjärta. Vi vet att här dansar vi utbrott. Vi vet att vi föds genom brottet.
Vi vet att vi är kropp.
Vi vet att vi är den jungfruliga skogen som med egen kraft beskär sig för att växa sig frodigare. Vi vet att vi är ringarna som expanderar under tiden. Vi vet att vi andas grönfiltrerat solljus och fäller lövord. Vi vet att vi intagit livet och förvandlat det. Vi vet att vi växer genom förmultnad.
Vi vet att vi är kropp.
Vi vet att vi är himmelen som omsluter och utbreder sig. Vi vet att vi begränsar och ger oändlighet. I sammandragningens och expansionens speglande föds den sjusträngade bågen som förbinder ovan och nedan. Sammansmälta vet vi, att vi är dansande materia och lustande medvetande.
Kropp vet att vi är.
Ovanstående text ingick i kurserbjudande till en kurs i Ormens dans jag försökte få till runt -95 i Simrishamn. 2011 tror jag Ormens dans blir verklighet i Turkiet, på platsen där jag pölade mig ;)
Syftet med LA DANZA SERPIENTE
att dansa en tillvarons berättelse "munnad" av våra kvinnokroppar bortom den beskärda, omskurna och hollywoodiserade magdansen. Och i det djupaste allvar bor det mest asgarvande skrattet. I myten om Demeter och hennes sökande efter sin försvunna dotter möter hon Baubo/Iambe som lösgör skrattet ur Demeters förstelning.
